Tillgänglighetens avigsida
Mårten Westö har öga för begränsningarna som hör livet till, men också för den lycka som bjuds inom deras ramar, skriver Michel Ekman.
MÅRTEN WESTÖ
Nedslag i hjärtats diktatur
Söderströms 2008
Mårten Westös poesi har alltid varit problematisk för mig. Ända sedan debuten (Vid tröskeln, 1990) har den ingett mig känslan av att det i Westö precis bakom hörnet bor en betydande poet som dock av någon anledning aldrig riktigt lyckas kliva fram.
Det är ett intryck som fortfarande består i Mårten Westös fjärde diktsamling Nedslag i hjärtats diktatur. Det är lätt att känna sympati för den. Här är en poet som vill säga något om världen. Den som för ordet i dessa dikter gör ett klokt, sympatiskt och genomreflekterat intryck. Han förmedlar erfarenheter av hur det är att som medelålders man och far leva idag i en värld som man delar med andra. Westö har öga för begränsningarna som hör livet till, men också för den lycka som bjuds inom deras ramar. Och hans språk och idiom är tillgängliga och, inom vissa gränser, behärskade.
Men, men. Den verkligt betydande poesin borde gå utöver detta. Felet med Westös dikter – eller med mig som läsare av dem – är att de nästan aldrig ger mig den plötsliga stöt som rubbar språket och världen och får mig att se dem ur en aningen förändrad vinkel. Kanske är kontrollen för stark – jag får sällan känslan av att dikten har farit iväg med diktaren och fört honom (och mig) till en plats där han aldrig varit förr.
Delvis har det att göra med Westös svaghet för klichéer i människo- och miljöskildringen – kanske avigsidan av hans tillgänglighet. Barnet som i motsats till de vuxna hör naturen tala, kvinnorna på kaféet som över var sin gräddbakelse viskande talar om bantning, mannen som i oavbruten fylla under södernresan aldrig förmår lämna sitt hotellrum – de är typer så slitna att de inte kan ta plats i dikten som blotta representanter för det de brukar representera. Ett annat problem i många dikter, till exempel barndomsminnet Reminiscens är den bristande balansen mellan berättande och lyrisk förtätning. Det finns ett omständligt redogörande drag i många av dikterna som passar dåligt ihop med Westös vilja att gestalta ett hastigt minne eller en ögonblicklig insikt.
En tredje orsak till att den poetiska förtrollningen bryts är det ibland sliriga handlaget med metaforerna. Ett ägg blir till exempel inte mindre av att blåsas ur och är därför en dålig bild för en människa som förvandlats till "en miniatyrversion av dig själv".
Det finns alltså en bristande exakthet hos Westö som är förvånande med tanke på att han i sina bästa stunder hanterar språket mycket bra. Och trots dessa skönhetsfel läser man hans dikter med behållning. I likhet med Bo Carpelan, som nog är en av Westös viktiga förebilder, har han öga för tidens hemlighetsfulla gång, och i sina bästa stunder en förmåga att försinnliga upplevelsen. Även som Helsingforsskildrare lyckas Westö: man lever sig in i staden som sinnebild för en existens på sparlåga. Westös startbana som poet är lång – men då kan man tänka på att också den store Carpelan fann sitt språk först i sin sjätte diktsamling.
MICHEL EKMAN