Stå ut med kärleken
Fåglar, vapen, ett jag och ett du och ett barn. Allt känner läsaren igen från Sanna Tahvanainens tidigare böcker. Men i Muskedunder fås hjärtan, skelett och familjelekar att hållas tätt samman genom de rörelser som går igen i texterna, skriver Julia Tidigs.
SANNA TAHVANAINEN
Muskedunder
Schildts 2008
Sanna Tahvanainens nya diktbok är vacker. På framsidan av Aino Ahtiainens svarta omslag syns ett fågelskelett med ett stort rosa hjärta inuti. Här finns de kontraster som bokens dikter kretsar kring: mellan dött och levande, mjukt och hårt. Muskedunder består av berättande dikter i ett förvånansvärt jämnt tempo. Från ett kristallpalats i Hyde Park via familjeliv med utflykt till en vapenmässa i Stockholm och vidare till Rom. Här är allt statt i förfall, om det är fotbollsstjärnors eller kejsarstatyers knäskålar som vittrar sönder är mindre viktigt. Rent fysiskt gör sig andra tider påminda i nuet.
Bekanta gestalter
Fåglar, vapen, ett jag och ett du och ett barn. Allt känner läsaren igen från Tahvanainens tidigare böcker. Men i Muskedunder fås hjärtan, skelett och familjelekar att hållas tätt samman genom de rörelser som går igen i texterna. Å ena sidan sönderfallet. Överallt finns skärvor från glas, stjärnor, marmor. Å andra sidan besattheten vid det som finns bakom, eller inuti, något annat. Klänningar, etuier, pupiller, sarkofager, rabatter – alla bär de på något annat inom sig. Och träd står i glashus, hjärtan bultar i bröstkorgar och ballonger fastnar i grenverk.
Ett vardagligt språk, ofta med inslag av jargong, laddas genom en rad eller ett stycke som bryts av och markerar det som är särskilt viktigt, det läsaren manas att känna vördnad för. Särskilt i den första – och kanske intressantaste – sviten, den om Kristallpalatset i London, ryms en explicit uttryckt modernitetskritik med klara könsdimensioner: mannen bygger glashus som kvinnan förmår sjunga sönder. Tonfallet blir ibland rakt av indignerat. Jaget är den enda som tycks reagera över sameskallarna på utställning bredvid schackpjäser och maskiner i palatset och försöker fästa vår uppmärksamhet vid det. Moderniteten tycks i Tahvanainens version vilja pressa in allt i en hanterbar skala. Ofta skrivs detta mig på näsan och en del adjektiv känns särskilt påtvingade – att vi har att göra med det "sköraste" och "starkaste" i livet förstår jag nog ändå av alla glas- fågel- och hjärtmetaforer.
Modernitetskritik
Mest handlar det om hjärtan. Precis som muskedundret är hjärtat ett otidsenligt vapen, svårt att hantera i en tid där de mjuka förgörs. Fåglar flyger sönder sig själva mot glaspalatsets vägg då de inte kan skilja på ute och inne, och den kvinna (för att det uttryckligen gäller kvinnohjärtan underrättar dikten mig om) riskerar att gå sönder just genom det hjärta som samtidigt håller henne vid liv.
Motsatsparen natur-kultur, yta-innehåll, man-kvinna, tenderar att bli statiska och metaforerna känns stundtals prydligt uttänkta. De hemlighetsfulla innehåll som dikternas jag är på jakt efter kan provocera: Är det som döljs inuti alltid intressantare eller äktare än det som omsluter det? Är det verkligen bara modernitetens fel att individen relativiseras? Det var ju knappast bättre förr när privilegiet att vara människa var förbehållet ännu färre. Särskilt problematisk blir modernitetskritiken då den tycks vila på tämligen traditionella föreställningar om originalitet, djup och hela subjekt.
Muskedunder är en text som inbjuder till sådana mothugg. Men för varje läsning sätts fler element i samspel och även om jag kan önska mig mindre uppenbara försök till djupladdning (som ibland faller platt) och skönhet har dikterna kraft ett engagera och störa, och en hel del att säga om allt vi måste bära när vi älskar någon. Om hjärtat som vapen och måltavla, och skelettet som en mötespunkt – både innandöme och hölje för livsviktiga organ:
"jag visar hur man gör / och barnet tar efter // där inuti finns hjärtat, pekar jag / och så skjuter vi ut bröstet en gång till".
JULIA TIDIGS