Liv och död i farfars trädgård
Saga Blom gör inte så mycket väsen av sig, men är kanske något så ovanligt som en barnbok så som de såg ut förr i tiden, skriver Philip Teir om Anna Gulichsens debutbok.
ANNA GULLICHSEN:
Saga Blom, Söderströms, 2008
På sommaren lär vi oss det som vi inte lär oss i skolan. Det är då som släktingar verkligen kan komma till sin rätt. Och speciellt tur är det om man, som Saga Blom i Anna Gullichsens debutbok, har en farmor som kan sin botanik. Och dessutom talar franska.
Saga Blom fungerar lite i samma anda som Christina Björks Linnea i målarens trädgård, som handlade om Monet. Vi rör oss i gränslandet mellan barnbok, faktabok och blomstermanual, mellan poetiskt klingande flora och nyttig kunskap.
Det här är inte alltid en lyckad kombination – speciellt trögt kan det vara som högläsning – men i Gullichsens fall fungerar det. Boken kan användas både som högläsningsbok och diskussionsunderlag, och intresserar nog också de barn som kan läsa själva.
Här finns också en stämningsfull historia mitt i, om död och förgänglighet, om årstidernas växlingar, som förstärks av Cara-Maria Knuuttinens fina och ganska traditionellt sobra akvareller. Saga Blom gör inte så mycket väsen av sig, men är kanske något så ovanligt som en barnbok så som de såg ut förr i tiden. I farfars trädgård funderar man inte på identitetsproblematik.
Provensalsk lökpaj
Saga bor "bakom syrenhäcken uppe på kullen som sluttar ner mot ån", i trädgårdmästare Bi Bloms gamla trädgård. Hon är den sortens tacksamma sommarbarn som inte tycker att farmor är tråkig när hon vill rensa ogräs eller äta provensalsk lökpaj (receptet finns i boken på sidan 19). Farmor Simone är fransk och säger saker som "Mon dieu, vilken blåst" och kallar Saga för "Ma chérie".
När Saga träffar Pyrus Communis, ett murket gammalt päronträd i form av en liten trädgårdsgubbe, lär hon sig om att vattna, rensa ogräs, klippa granhäcken, flytta perenner och putsa rabatterna.
Låter kanske tråkigt, men är man ens lite som Saga Blom så älskar man nog det här. Vi får veta vad anueller och perenner är, namn som vildanemon, akleja, hyacintviva, löjtnantshjärta, fingerborgsblomma och riddarsporre. Och dessutom några latinska namn, vilket torde vara nog så ovanligt då de inte längre ingår i läroplanen i skolorna.
Dumt förstås, eftersom det är precis sån exotism som barn slukar. När återinförs herbariet på läsordningen?
PHILIP TEIR