Fynd i den finska lyriken
Claes Anderson har läst ett tiotal nya finska diktböcker och blivit både glad och besviken. Här skriver han om sina favoriter: Satu Manninen, Risto Ahti och Riina Katajavuori.
SATU MANNINEN:
Sateeseen unohdettu saari (Gummerus 2007)
RISTO AHTI:
Ei kukaan (WSOY 2007)
RIINA KATAJAVUORI: Kerttu ja Hannu (Tammi 2007)
Efter att ha läst ett tiotal nya finska diktböcker känner jag mig samtidigt glad och besviken. Glad därför att så många av dem bjuder på högtidsstunder av ett slag som god dikt ibland gör överraskningar, igenkännanden, verbal akrobatik och tankens lugna djup. Besviken därför att det publiceras så mycket modernistiskt allmängods, böcker som inte tillför dikten någonting som inte tidigare formulerats många gånger och bättre. Nu har jag lov att skriva om dem jag gillar.
En stor metafor
Jag tvekar inte att utnämna Satu Manninen (f. 1978) till årets poetiska fynd! Sateeseen unohdettu saari ("Ön glömd i regnet") är hennes debutbok, men hon har tidigare vunnit en stor lyriktävling och haft med dikter i en antologi, Runot 2007. Boken har underrubriken Dialog med Virginia, och här figurerar Virginia Woolfs Mrs. Dalloway, och den engelska ensamheten kopplad till kvinnokampen för en egen frihet och identitet. Och så självmordet genom drunkning.
Det som gör Manninens poesi så fängslande är dels hennes språkliga fantasi och absoluta poetiska gehör, men kanske mest av allt hennes sätt att använda hela sin dikt som en enda stor metafor, en enda stor skapelseakt, Genesis, där olika tids- och åldersplan mödolöst existerar samtidigt medan den inre och yttre verkligheten alternerar och byter plats, lite som hos Tranströmer eller i Tarkovskijs film Spegeln. Det handlar om den barndom som vi bär med oss och som färgar nuet och är med och påverkar framtiden. Det handlar om att känna igen känslor, tidiga förnimmelser och upplevelser för att genom dem skapa en relation till det närvarande. Hennes språk är mycket visuellt, bilderna samtidigt tydliga och suggestivt borttonande. Helst skulle jag citera hela boken, men här är min översättning av en av de kortare dikterna:
Jag stiger in i det tysta vattnet
som i en kyrka.
Bottnen är full av människor
som rör sig.
En del nakna, andra påklädda,
Men alla utan konturer,
de har löst upp sig i vattnet.
Ytan är lugn, ingenting syns,
Blott ett fiskstim simmar
i drömmens väv.
Symaskinens ljud genom
drömmen, eller kanske
skrivmaskinens?
Min röst är inte berättarens.
Fastän jag fyller
de vita arken
med skriften om dig,
suddas orden ut,
munnen rinner bort
med vattnet.
Inget ytskrammel
Konstnärsprofessor Risto Ahtis 22:a diktsamling heter Ei kukaan ("Ingen") och befäster hans ställning och image som den finska diktens profetiska pelarhelgon, vars dikt med åren blivit allt mera avskalad, i existentiell mening fördjupad och förenklad. Boken motto är lånat av Emily Dickinson: "Är också du ingen. Då är vi två."
"Håll mig inte för en mystiker. Jag drömmer liksom alla. Som alla människor bär jag på människans långa tanke./Håll mig inte för någon. Alltid när jag är, är jag ingen", skriver Ahti.
En aforistisk tankelyrik som formulerar människans eviga predikament är lika gammal som människan själv. Under senare år har vi fått förnämliga översättningar av gammal kinesisk, japansk och persisk lyrik som på ett hälsosamt sätt relativiserar våra egna provinsiella poesidebatter om vad som bör ansas acceptabelt i den nya dikten. Risto Ahti befattar sig inte med sådana tidsfenomen. Också om han hör till landet flitigaste litteraturkursledare låter sig inte hans egen dikt påverkas av ytskramlet. Men humor har han, gudskelov:
"Josef K. förvandlas till en kackerlacka när han blir medveten om sig själv."
"Shveik blir medveten om världen och börjar sälja förfalskade hundar."
Annika och Tommy
Riina Katajavuoris (f. 1968) femte diktsamling heter Kerttu ja Hannu ("Greta och Hans") och utnyttjar på ett skickligt sätt den gamla sagan om de två barnen som överges av sina föräldrar, sätts ut i skogen, hittas av häxan som planerar att göda dem för att sedan äta upp dem, men som sedan själv hamnar i ugnen.
Här gestaltas den moderna familjens ensamhet, barnens försök att överleva den likgiltighet som bor också i det materiella överflödet. Här finns mediernas hysteriska (och profitabla) utnyttjande av människors olyckor och nöd. Men här finns också Hans och Gretas omvända roller, könskampen, och deras vänskaps- och kärleksförhållandes gradvisa förvandling till vuxenvärldens avstånd och nostalgi - allt detta finns gestaltat i dikter och prosafragment.
Det är väldigt skickligt och väldigt gripande.
I slutet av boken förvandlas Greta och Hans till Annika och Tommy, Pippis grannar och vänner. Avslutningsdikten handlar om just dem, hur barndomens och ungdomsförälskelserna är borta men ändå alltid lever kvar, någonstans:
"Jag saknade honom som stödde armbågarna intill vodkaglaset och såg på mig med hängande ögon. Bara för honom fanns jag på det sättet. Med honom red jag på samma häst, i bästa stridsberedskap, som förstärkte gränser och zoner. ... Vi växte tillsammans. Årtalen åldrades. ... Om jag kunde fästa några ord på pappret eller i din mun, pressa dit dem mjukt som en näsduk. Kanske kunde jag fösäkra orden mot missförstånd. Då skulle du förstå att jag med allt detta inte försöker säga mer än två ord. En kram vid den döda Pippis säng. Att vi är kvar."
CLAES ANDERSSON