Oneurotisk glädje, sorg och brustenhet
När man läser Hardings urval i pocket, Dikter 1965-2003, påminns man om poesins förmåga att förändra världen, att vränga historien och nuet på avigan, att visa själva erfarenheten i nytt ljus.
GUNNAR HARDING
Dikter 1965-2003
(Wahlström & Widstrand)
Fantasin förvandlar tingen, skriver Octavio Paz apropå romantikern Coleridge. Jag tror att Gunnar Harding – som översatt Coleridge – skulle nicka instämmande. När man läser Hardings urval i pocket, Dikter 1965-2003, påminns man om poesins förmåga att förändra världen, att vränga historien och nuet på avigan, att visa själva erfarenheten i nytt ljus.
Harding är en av det svenska språkets mest uppslagsrika och underhållande poeter. Hans bildspråk är färgstarkt, originellt och ändå naturligt, diktionen är klar men aldrig stel - han liksom pratar sig fram, överraskande och besinnad:
österut var det någon som sa. vi
kan inte resa österut och komma till
San Fransisco. det var dagen efter det att
general Custer valts till president
och vi flydde från cocktailpartyna
genom femton stater och det började regna
som det gör i dikter
när något av vikt inträffat
En annan egenskap hos Harding, lika svår att förklara som uppenbar, är föreningen av gemyt och allvar. En fullständigt oneurotisk glädje över världens mångfald av former och förbindelser samsas med en lika stark närvaro av sorg och brustenhet. "Avfallsprodukterna garanterar att livet fortsätter", heter det med en försåtligt prosaisk formulering. Liv och död, det formade och det amorfa, är hos Harding oupplösliga, och inte sällan söker sig dikten till den zon där denna kunskap tar gestalt: "Lakar / fastfrusna i isen, skäggiga ansikten / ser på oss med uppåtriktade ögon. Vi går på isen / klubbar dem i pannan, hackar / fram dem med tunga järnspett. De är våra förfäder. Vi äter dem. Sakta / börjar de äta oss inifrån."
Tacksam att citera
Harding är relativt tacksam att citera – han är så att säga representativ, genom alla förvandlingar trogen sig själv och den poetiska fantasin. Det finns i en del dikter en yvighet man blir mätt på, men även till synes ohejdbara parlandon innehåller rader som får allt att stanna upp och det lästa att djupna.
Med åren har allt som från början var begåvat hos Harding mognat till mästerskap de senare samlingarna hör med sin balans mellan ledigt berättande, skärpa och humor till författarskapets främsta.
Ta exempelvis den svit dikter i "Det brinnande barnet" som rubricerats med årtal - här "1950":
Det var för sent på året att spela brännboll.
Jag drämde slagträet med all kraft i lyktstolpen
Ljuset slocknade överallt: i stolpen, i alla andra stolpar,
i vartenda fönster, i skolsalen där en pojke satt kvar
för att sy färdig sin svenska flagga.
Allt ljus styrdes från den stolpen
Som när man skruvar på ett ljus i julgranen
och alla de andra slocknar.
Jag slog en gång till och ljuset kom tillbaka.
Det slår mig under bläddrandet fram och tillbaka hur poetiskt frisk och läsvärd också 60-talspoesin är, trots vissa daterade stildrag. Redan här visar Harding ett alldeles eget sätt att i diktens hägn låta förflutenhet och samtid, privat och allmänt gömmas i och uppenbaras ur varandra. När exempelvis indianer dyker upp i "Blommor till James Dean" är ämnet både amerikansk inrikespolitik och barndomens lekar, äventyret (som liv och dikt) och den större historien.
Rolldikterna måste förstås nämnas: "Guillaume Apollinaires fantastiska liv" (1971) är i stycken lysande, "Starnberger See" (1977 ingår i sin helhet), om den galne kung Ludwig av Bayern, är storartad, en av det sena 1900-talets bästa svenska diktsamlingar. Och "Salongsstycken" (2001), om konstnären DanteGabriel Rossetti, är lika osannolik som drabbande.
I ett nyskrivet förord skriver Harding att "poesin för mig alltid varit en kamp mot de mekanismer som begränsar oss från att växa." Som läsare återknyter man lätt till de orden: Gunnar Hardings dikter får dig att växa, världen att förvandlas, och du vet aldrig riktigt hur det går till.
ERIK BERGQVIST