Lokalhistoria – på vers
Vantaa är en av höstens mest särpräglade diktböcker, i sin förening av lärdom, retorisk rörlighet, grotesk fantasi och humor, skriver Fredrik Hertzberg.
VESA HAAPALA: Vantaa (Otava 2007)
Vesa Haapala (f. 1971) disputerade för ett par år sedan på Edith Södergrans lyrik vid Helsingfors universitet. Hans diktdebut Vantaa röjer dock få spår av Södergran. Vantaa är en av höstens mest särpräglade diktböcker, i sin förening av lärdom, retorisk rörlighet, grotesk fantasi och humor. Det är en sorts lokalhistoria på vers, som framför allt frammanar livet kring det som numera kallas för Vanda å, och som tidigare kallades Helsingaa.
Den första av bokens tre avdelningar, "Tie ylös ja alas", inleds med kärnfulla glimtar av hur området kring Vanda å befolkas, av hur svenskarna anlöper dess stränder och strider mot tavaster med stören i handen. Plötsligt befinner vi oss bland egnahemhus och en "Mäkkäri". Och snart träffar vi ett diktjag och hans far, som minns Tavastby: "Upp på den där stapeln klättrade vi i smyg,/ vi ville höra skogens ljud på klangnivå,/ känna hur bronsen sparkar öronen,/ tjuter som en tjurflock".
Versen är arkaiserande men obunden, raderna i regel långa. Dikterna nyttjar olika persona, vi får oss till livs dramatiska monologer där bl.a. en cisterciensermunk på väg upp längs ån mot Tavastland kommer till tals. Kung Magnus Eriksson dömde på 1300-talet laxfiskerättigheterna i Helsingaa till cistercienserklostret i Padis det är f.ö. den händelsen laxen på Vandas vapen anspelar på, och den gör man gott i att hålla i bakhuvudet när man läser Vantaa.
Förhelsingfors
Tidsskedena växlar, anakronismen nyttjas flitigt som stildrag. Vantaa bygger mycket på kontrasten mellan Vandas myllrande historia – egentligen Helsinges som det egentliga Helsingfors eller Förhelsingfors - och det ogripbara, till synes ahistoriska lagerparadis staden representerar i dag. Det är en poesi som åtar sig att återskapa något av historiens fenomenologi, något av dess sinnliga konkretion som går förlorad i krönikor och lokalhistoriker.
Vantaa är inte en linjär berättelse, trots att här finns en antydd kronologi från medeltid framåt ända till den egna familjen via farfars krigsminnen och fars kryptiska repliker (alla repliker är för all del kryptiska, det är deras särmärke). Frågan är om Vantaa över huvud taget ska ses som en berättelse, om inte Haapalas ärende tvärtom är att föreställa sig andra sätt att nalkas historien. Gemensamt för dikterna är ett arkeologiskt intresse för obskyra händelser, rester av språk, föremål. Inte så att läsaren själv tvingas pussla ihop allt, här finns nog en väv, men så att läsaren gör klokt i att ha internet, något lexikon och någon ordbok inom räckhåll.
Gyttjigt och lerigt
Det blir dock svårt för att inte säga omöjligt att hålla jämn takt med informationsflödet i Vantaa, och det är nog inte heller meningen. Snarare är det så att Haapala tvingar en in i ett annat sätt att läsa, där textens textur och språkets historiska ymnighet får en avläsbar, och njutbar, yta. Det är som om glimtar av historien skulle anta konkreta konturer, skogen fylls av jägare och villebråd, vattendragen av fisk, noter och fiskare. Mycket är gyttjigt och lerigt, det är ingen idyll Haapala målar upp, men inte motsatsen heller. Fast alltför många lyriska stunder, traditionellt vackert lyriska, serveras man inte. Kanske det hör till saken. Det är en kärvt manlig värld som manas fram på dessa sidor.
Haapalas Vantaa formar sig till en vision av vad dikt om historia kan vara i och för våra dagar. Som sådan saknar den inte motstycke, den kan föra tankarna till Paavo Haavikko, och kanske framför allt till amerikanska diktare som Edgar Lee Masters, Ezra Pound, Charles Olson, William Carlos Williams och John Ashbery (en brokig skara). Men Haapala åstadkommer samtidigt något alldeles eget, ett kärnfullt och framför allt utmanande lärdomsäventyr. Vantaa sticker av, den är definitivt en av årets mest spännande diktsamlingar.
FREDRIK HERTZBERG