När vi upptäckte att vi själva var språket
Valzhyna Mort har skrivit en diktsamling om en vitrysk erfarenhet av övervakning och hot.
VALZHYNA MORT: Tårarnas fabrik (Översättning och efterord: Thomas Nydahl. H:ström 2007)
Valzhyna Mort, född 1981 i Minsk, ville egentligen bli dragspelare. När det inte visade sig möjligt gav hon sig i kast med poesin. Hon debuterade 2005 och flyttade samma år till USA där hon i dag bor. Tårarnas fabrik är hennes andra diktsamling och har nyss utkommit på svenska, i förlaget h:ströms Serie Europa. Thomas Nydahl har tolkat med aktsamhet och medkänsla.
Mort skriver en ömsom klurig, ömsom lyrisk dikt, starkt förankrad i det bildspråkliga. Liknelser och metaforer är många och ibland något rutinmässiga, ibland överraskande och friska. Det finns något slängigt i vissa dikter som förmodligen har en särskild laddning i vitrysk kontext, men som på svenska inte är lika effektfull. Men även i dikter som känns något ofärdiga finns en lågmäld intensitet, ett stort allvar, som läsaren har svårt att värja sig mot. Mort söker också en stramare diktion, utan att det personliga ärendet tappas bort:
Passerar Warszawa.
Sommar. Damm.
Hjärtat har blivit
vind
och börjat blåsa.
Tio minuter till stationen.
Midnatt. Sommar.
Hjärtat i bröstet
snurrar runt
som en planet.
Lika enkla som svåra rader, på en gång instängda och i flykt. Annars får man intrycket att Mort ännu inte riktigt funnit sin röst, inte i text – hennes recitationer lär vara säkrare. Men som Nydahl konstaterar i efterordet uttrycker denna poesi inte bara ungdomlig erfarenhet, utan måste också ses mot bakgrund av att poeten använder ett mer och mindre förbjudet språk. Författare i Vitryssland som skriver på vitryska är ständigt övervakade och kan inte publiceras officiellt, och de som ändå väljer att ge ut böcker på sitt språk trakasseras eller drabbas ännu hårdare.
Dessa villkor finns hela tiden närvarande hos Mort, som en ordens skugga eller ett öppet sår som hon, trots att det gör ont, ständigt undersöker. Dikten "Vitryss" berättar: "när vi upptäckte att vi själva var språket / och våra tungor avlägsnades började vi tala med våra ögon / och när våra ögon stacks ut talade vi med våra händer / och när våra händer huggits av konverserade vi med våra tår."
Raseri och humor
Aldrig ge upp. Mort erbjuder dock inte någon alternativ ideologi hennes motstånd ligger i att använda sitt språk - och inte den ryska hon växte upp med – och att inifrån detta språk tala, med ett slags hjärtats obeveklighet, till världen. Kanske har det avstånd som nu ligger mellan Mort och hemlandet ökat smärtan i vitryskan, men kanske har den härmed också blivit nödvändigare.
"White Trash" heter bokens längsta text, en blandning av raseri och humor där jag särskilt fäster mig vid en liten scen som tycks bära i sig all hopplöshets mening: "Jag drömmer om en liten myra med ett sandkorn på sin rygg. Den klättrar uppför berget, högre och högre, och uppe på toppen, vass som en kniv, tar myran sandkornet från sin rygg och lägger det på bergstoppen. Och plötsligt kollapsar berget."
ERIK BERGQVIST