Poesi i vår stirriga tid
Kanske kan man tala om en kontaktlöshetens kontakt. Dikten fångar inte men låter oss skymta, ger försvinnandet riktning. Erik Bergqvist har läst Peter Sandelins nya diktsamling.
PETER SANDELIN: bo vid en flod (64 s. Schildts 2007)
Det sägs ibland att det vikande intresset för poesi (om det verkligen är vikande kan diskuteras) hänger samman med att i vår stirriga tid har folk inte ro att koncentrera sig på dikter. Man kan vända på resonemanget: poesi kan också skapa koncentration, med små medel som bara tar några sekunder att få syn på skärpa vår uppmärksamhet:
ödlan en skulptur av lera
med fastmurade ögonlock i solen
ser hon inåt
räknar stenrymdens tyngd
och årens
Raderna ovan är från Peter Sandelins nya diktsamling, bo vid en flod. På det vackra omslaget (av bildkonstnären Sandelin) speglar sig en clementingul oval i svart is, rymd, vatten, eller helt enkelt svart: ett lekfullt anslag i klara färger, men också en sorts naivistisk mystik, en svävning mellan verkligheter. Boendet och flödet, det konstanta och förvandlingen. Michel Ekman diskuterar i sin bok om Sandelin, Att glödga orden med tystnad (2005), författarskapet utifrån en spänning mellan å ena sidan jagets försjunkande i naturen och språket, å den andra en tro på en mer utåtvänd kommunikation. Särskilt i Sandelins senare diktning förenas, menar Ekman, dessa båda energier, gärna i starkt reducerad form.
Det är också så jag känner igen Sandelin: knapp men aldrig hermetisk, en poet som låter meditationen ljuda öppet. Det betyder förstås inte att dikterna är trosvisst okomplicerade, tvärtom finns här en fruktbar tvekan inför motiven och orden. I den nya samlingen fäster jag mig strax vid att redan dikternas första rader gör en sorts inbromsningar:
ditt ansikte förminskas
försvinner redan mellan granars grenar
nej ... det har för länge sedan ropats
ekot ekar
Kanske kan man tala om en kontaktlöshetens kontakt. Dikten fångar inte men låter oss skymta, ger försvinnandet riktning. Om Sandelins förhållande till Gunnar Björling har skrivits en del, men den björlingska uppbrutenheten är hos Sandelin ganska måttfull. Det fläckvisa och fragmentariska i hans poesi är aldrig självändamål, låter oss hela tiden ana en mer eller mindre igenkännlig yttre verklighet, med granar och motorcyklar och ringande telefoner.
Samtidigt är ting och rörelser lite som hos Björling gränsöverskridande, delar i en oavslutad fenomenvärld där "inga väggar finns".
Ibland blir stillsamheten hos Sandelin anonym och kanske litet belåten, dikterna känns ensidigt upptagna vid långsamt dalande snö, sömn och tystnad. Deras yttre korthet kan signalera en förtätning som inte infrias. Ibland verkar poeten till och med själv tröttna på det stilla allvaret och drar iväg åt en inte helt lyckad absurdism.
När Sandelin är som bäst, emellertid, förmår han vila i allvaret utan att söva. Det sedda blir både bild och skeende:
bakom vattenmuren med hästarna
i blixtljus stående
och i min näthinna bränd in
Ögonblicket har ägt rum, brunnit, förkolnat och – smått mirakulöst – börjat glöda till ögonblick igen.
Inte minst är det dessa på en gång självklara och oförklarliga manövrer som gör bo vid en flod läsvärd.
ERIK BERGQVIST