I den tervligaste av värdar
Peter Mickwitz nya bok är en tjock samling kuriosa och lustfyllda texter – nonsens, dikter, ramsor, satirer – skrivna mellan 1992 och 2007. Om Mickwitz tidigare profilerat sig som en allvarstyngd poet så framgår nu en lättare sida av hans skapande.
PETER MICKWITZ: Där bara diset återstår av paradiset, Söderströms 2007
Allt som är trevligt är bra för magen, menar Muminmamman. Det betyder att också mumintroll är bra för magen. Men att fånga, rensa och tillreda ett mumintroll är ingen lätt konst. Vid rensningen är det viktigt att använda en vass kniv, muminskinn är nämligen överraskande hårt och segt. Gör så här: "Lägg trollet på rygg och för kniven till analöppningen. Tryck in kniven snett uppåt, inte för djupt för då kan du skada inälvorna. Är din kniv tillräckligt vass räcker ett enda bestämt snitt för att öppna trollet. Vik upp magskinnet, trollets kappa, och lyft sedan försiktigt ut inälvorna på bordet."
Om hur man ska tillreda och ha det festligt med ett mumintroll berättar Peter Mickwitz i sin nya bok Där bara diset återstår av paradiset. Mickwitz text "festligt med mumintroll" har potential att bli en mindre klassiker för att den gör något aningen oanständigt av en så central finlandssvensk symbol som ett mumintroll. Texten lämpar sig utmärkt att läsas upp på finlandssvenska tillställningar där man sitter och har det kiva. Man kan se Mickwitz "paradis" som ett slags Svenskfinland, men det är samtidigt att göra boken mycket smalare än den är.
Mickwitz nya bok är en tjock samling kuriosa och lustfyllda texter – nonsens, dikter, ramsor, satirer – skrivna mellan 1992 och 2007. Om Mickwitz tidigare profilerat sig som en allvarstyngd poet så framgår nu en lättare sida av hans skapande. Allvaret är bortsvept. I stället bjuder Mickwitz sin läsare på en vistelse i en värld av nonsens, ett slags litterärt dårhus där allting är lite tvärtom, lite fel, lite vridet och vrickat. Mickwitz vrider på språket och tillåter sig att skriva banalt och fel – det heter t.ex. "ordflörkaringar", "blommonkottar", "ultimattum". Det är en fantasivärld, men också den värld vi lever i. En del texter fungerar bättre, andra sämre, vissa riktigt dåligt. Helheten är långtifån lysande, men ändå spännande.
Herre över språket och världen
Där bara diset av återstår av paradiset är löst sammanställd i formen av en byggnad, en "grotisk byggnad" eller en "het villa". Mickwitz har tagit fasta på Edith Södergrans rad "Mitt liv var en het villa." Texterna bildar bl.a. dörrar, väggar, tak, pelare och diverse mer eller mindre groteska utbuktningar. Om poesi brukar präglas av återhållsamhet så är det här en babblande byggnad. Följande utdrag är ur en längre ramsa som heter "stollerans":
låt lagen laga
låt landet landa
låt lidret lida
låt lädret lädas
låt verket värka
låt virket virka
låt vinet vina
låt varat svara
låt svaret vara
Det är mycket enkelt. Så enkelt att det nästan blir irrelevant om det är bra eller dåligt. Det är mer som ett språklaboratorium som kan ge upphov till något riktigt klokt eller roligt.
Det absurda är en sida som Mickwitz redan gav smakprov på i den Douglas Adams-inspirerade Varför finns vetil? (1999) tillsammans med Henrika Ringbom och Mårten Westö. Mickwitz är inte den första seriöst lagda diktaren som också uppvisar en humoristisk och lättare sida. Gunnar Ekelöfs Strountes (1955) är en klassiker, Bo CarpelansMinus sju (1952) är en finlandssvensk motsvarighet. Det tycks finnas ett absurt-naivistiskt stråk i den finlandssvenska litteraturen. Just nu skriver Eva-Stina Byggmästar, Catharina Gripenberg, Stella Parland liksom alla våra barnboksmakare i en liknande lekfull och lätt anda. Att också mumintrollet finns med i Mickwitz bok är ingen slump.
I Mickwitz behandling framstår språket ställvis som ett material. Det finns beröringspunkter med den språkmaterialitetsdiskussion som förts i poesikretsar under de senaste åren. Ordens sedvanliga betydelser, funktioner och sammanhang löses upp. Språket klipps sönder i små beståndsdelar, flyttas, förvandlas och formas fritt. Att skapa framstår som en lustfylld lek.
Denna lek visar delvis vad vi gör med språk då vi använder det. Framför allt visar leken ändå vad vi kunde göra med språk om inte vi lät oss kuvas av alla förhållningsregler om vad som är rätt och fel.
När orden och tingen svävar fritt som ansamlingar av bokstäver blir man herre över språket och världen. Man kan t.ex. bygga ett hus av språket. Man kan också döpa om våra fiskar och i stället för abborre och gädda tala om t.ex. pyjamaskardinalfiskar och svinfiskar. Man kan också omformulera ramsor: "TACK FÖR STATEN DEN VAR BLOD / HUNDRA FLYDDE TUSEN DOG" eller "den kristnes klagan: MITT LIV KOMMER ATT VARA FÖR EVIGT / OCH DET ÄR DET SOM ÄR FÖR DJÄVLIGT".
I den "grotiska" byggnad som boken är definieras de här ramsorna som "gargoyler". Det är: "Mindre figurer som pryder exteriörerna. Ansikten med skrikande och tjutande gap, halvt komiska och halvt groteska djur." Om man lyssnar noga så kan man höra att Mickwitz bok för ett himla oväsen. Vad säger dårarna i det här huset om man verkligen tar dem på ordet?
Ordlek och bordlek
I en värld som är van vid det mesta känns Mickwitz lustigheter ibland som lite putslustig galenskap. Humor är alltid en risktagning eftersom den antingen funkar eller inte och eftersom den delar folks uppfattningar. Ställvis har Mickwitz haft det roligare än läsaren har det. Ställvis låter han som en diktande ståuppkomiker. Ställvis är det roligt. Det som känns befriande med boken är att Mickwitz tillåter sig att vara banal. Det är paradoxalt att banaliteter i princip är förbjudna och samtidigt så vanliga i vårt dagliga liv. Det finns ju människor som häver ur sig nonsens i ett.
Där bara diset återstår av paradiset är mångbottnad och den kan läsas på flera sätt. Man kan bara låta sig underhållas av Mickwitz lustfyllda universum eller också ta sig en funderare på vad han egentligen gör. Vad händer egentligen då "diset" lösgör sig från "paradiset", då "verket virkar", "lidret lider", "eken ekar" och "vinet viner"? Är det bara lek med ord? Boken får mig att tänka på en anekdot om Pentti Saarikoski. När han en gång i Göteborg tillfrågades om det han sysslade med var ordlekar smällde han näven i bordet och utbrast: "Det här bordet är väl ingen bordlek!"
Det som sker då Mickwitz upplöser betydelser och skapar nya är ett slags språklig nyfödelse och befrielse. När "diset" lösgör sig från "paradiset" skapas världen på nytt. Ett system kollapsar och ett annat skymtar fram genom diset. Läsaren står mittemellan de gamla betydelserna och de nya och vet inte riktigt om allt bara sker i språket eller om det också sker någonting med världen.
Nonsens är befriande och bekymmersfritt men har också en allvarligare sida. Det gäller att lära sig skilja på vad som är nonsens och vad som inte är. Det finns tryggt nonsens och farligt nonsens. Formuleringar som kanske inte betyder just någonting används flitigt i vetenskap och politik. På ett ganska spännande sätt tar Mickwitz också med några sådana texter och gör satir av dem. USA:s motiveringar att anfalla Irak ger upphov till två frågor: Vem är mer dåraktig, han som säljer lögner eller han som köper dem?
JAN HELLGREN