Groteska formexperiment
Samtidigt med att äckeltemat utvecklas i allt groteskare, också lite komiska, självironiska riktningar, fördjupas också textens kritiska dimensioner, skriver Elisabeth Nordgren om Teatteri Venus nya föreställning.
Teatteri Venus: Likaisia juttuja. Text: Marja Silde och arbetsgrupp. Regi: Marja Silde. Ljud: Eero Koivunen. Föreställningar på Kiasma 18-21.10. På Universum 1-15.11.
I samband med Teatteri.nyt-festivalen presenterar Teatteri Venus uppsättningen Likaisia juttuja (Snuskiga historier) som bygger på de uppträdandes egna texter och improvisationer. I programbladet förklarar Teatteri Venus att man förutom improvisationer också utgått från devising-metoden. Devising är en arbetsmetod som innebär att en teatergrupp skapar en föreställning utifrån eget material, egna erfarenheter och idéer som konkretiseras på scenen.
Manuset bygger således på regissören Marja Sildes och ensemblens texter och tankegångar.
Publiken samlas utanför Kiasma och får via en bandinspelning ta del av hur det centrala Helsingfors såg ut för tvåtusen år sedan, för 150 år sedan och framåt i tiden, vilka lukter som dominerade, vila prylar som uppenbarade sig på 1930-talet och så vidare.
Därefter lotsas vi in till Kiasmas seminarierum och får via teatergruppens agerande ta del av olika uttryck för äckel och avsky. Det hela formar sig till ett slags parodiska förkunnelser på klicheér gällande allt från mat, kroppens utdunstningar och avfall till ironiska kommentarer om miljöer som Kampen och Gårdsbacka.
Publiken fungerar som ett slags vittnen till dessa fysiska utbrott. De agerande är först placerade längs ett långt bord med publiken mitt emot. Så förflyttar sig en del av gruppen under bordet, de övriga stiger upp på bordet, lägger sig på bordet, placerar ut mat på bordet, en penisatrapp och en plastbehållare med urin. Primitiva ljud, stön, stånk och erotiskt inriktade groteska rörelser ackomanjerar äckeltemat.
Samtidigt med att äckeltemat utvecklas i allt groteskare, också lite komiska, självironiska riktningar, fördjupas också textens kritiska dimensioner. Således blir Likaisia juttuja en intressant, men kanske lite väl övertydligt pedagogisk exposé gällande klichéer om det vackra och fula, det subtila och motbjudande.
ELISABETH NORDGREN