Allvaret ler i skuggan
Himmelshögt och vattentätt heter Huldéns nya diktsamling, hans andra på ett par år. Tonfallet känns igen: den avvägda och ändå så talspråkliga fraseringen, gärna ett påstående per andetag.
LARS HULDÉN: Himmelshögt och vattentätt, 122 s. Schildts
Att läsa Lars Huldén är att röra sig genom en litterär institution. I snart femtio år har denne diktare, professor i nordiska språk, forskare och översättare publicerat böcker i de flesta genrer (debut 1958 med Dräpa näcken). Men det är som alla läsare av Huldén vet ingen stel eller självtillräcklig institution. Mycket traditionsmedveten och lärd visserligen, men generös och alltid beredd till självironi, aldrig förmäten. Balanserad, kunde man säga – men genom att slå vakt om obalansen. Livets och konstens. Verklighetens och drömmens.
Himmelshögt och vattentätt heter Huldéns nya diktsamling, hans andra på ett par år. Tonfallet känns igen: den avvägda och ändå så talspråkliga fraseringen, gärna ett påstående per andetag. Ibland finns en lätt iver, så att orden förmeras och sträcker sig ut i prosa, då kan det bli pratigt. Om man således känner igen Huldén har han även överraskningar på lager, vissa tycks ha förvånat honom själv. Som regel utgår dikterna i närområdet, det sinnligt privata som överglider till allmännelig terräng, men var man hamnar vet man aldrig. Resonemang och yttervärlden bråkar med varandra, turas om att diktera. Ganska ofta blir det en slutsats som består i att någon slutsats gick visst inte att dra. Inte den här gången. Lika ofta visar sig fenomenen och utsagor härbärgera sin motsats: Bachs musikaliska stränghet leder "till slott vilkas tinnar / är närmare himlen än jorden" en flicka som sprätter bort en myra från armen tänker inte mer på saken, men: "För myran var det svårt, / man menar att den dödde."
Det händer att jag upplever Huldén som en aning garderande, perspektivbytena blir förutsägbara, ironin alltför dominant. Poeten är fullt klar över denna kanske tvångsmässiga stil, gör den ibland till ämne för diskussion, ber om ursäkt. Det kan vara befriande eller tröttsamt, nyanserna är hårfina hos Huldén. Däremot är humorn nästan alltid välgörande, särskilt när den liksom anfaller i förbigående: "Jag köper en korv, det är idrottens kött." Varför är detta så roligt? Jag vet inte. Hela idrottsdikten "Trosbekännelse" är förresten rolig.
Här finns också en underbar pastisch på Henning Mankell (och hans missbruk av pluskvamperfekt). Men det luriga med Huldéns humor är att också en alldaglig och rentav allvarlig fras kan få en att skratta till. Och allvaret består. Allvaret ler.
Den mörka för att inte säga uppgivna sinnesstämningen har ändå ett visst övertag i den här boken. Det kan ta sig uttryck i vemodiga scener: någon söker liksom i blindo efter gud-vet-vad i ett genomskinligt och alldeles bekant landskap: "Isens sång på havet / när den ger upp om våren". Men för det mesta brottas Huldén, som förvisso inte är någon ungdom längre, med åldrandet och döden. Både underhållande och oroande fantasier om tillvaron efter denna och möten med bibliska figurer varvas med tillbakablickar på vad livet inneburit. Saknaden efter hustrun, ensamheten som breder ut sig på alla sidor, ångern över sådant man inte gjorde - Huldén lägger fram sitt stoff blottat och utan grannlåt. Intighetstematiken, nästan à la Psaltaren, kan bli monoton, men det finns som regel ett bakvänt motstånd hos Huldén, en sorts tvära gensagor. Om diktandet är meningslöst så är i alla fall lingon hälsosamt. Ungefär så. Och läs denna, samlingens kanske starkaste dikt, lika sensibel som orubblig:
Nej, låt mig bära hela sorgen,
hela, fulla, outhärdliga
sorgen.
Försök inte blanda bort mig,
Jag vill bära den
såsom skogen bär sina kronor,
såsom fälten bär sina fåglar,
såsom havet bär sin himmel,
himlen sina stjärnor.
ERIK BERGQVIST
"Som regel utgår dikterna i närområdet, det sinnligt privata som överglider till allmännelig terräng, men var man hamnar vet man aldrig."