Punkaren med ett jordgubbshjärta

NYKARLEBY

När man är diktare så bestämmer man inte själv vart man reser eller hur länge man stannar, man får se vart dikterna för en, säger författaren Eva-Stina Byggmästar. För några år sedan förde de henne tillbaka hem till de österbottniska svenskbygderna och ett liv där allting annat har fått vika undan för skrivandet.

Poeten Eva-Stina Byggmästar är känd för sina romantiska och sensuella dikter. Men det är bara halva sanningen. Under skolåren dolde det långa änglalika håret en rebell som gick omkring på stan med en morakniv i bältet. Hon är författaren som tycker om att ruska om etablissemanget och svära i kyrkan.

– I småskolan var jag en sådan som slogs. Jag undrade varför inte jag också kunde vara en snäll flicka som satt tyst i stället för att ställa till med slagsmål när någon sade fula saker. I efterhand har jag ändå haft nytta av kämparglöden när jag försökt få mina verk publicerade, säger Byggmästar, som sedan återflytten till Nykarleby i höstas ofta tänkt tillbaka på sin barndom.

– Jag har alltid varit en pojkflicka, men i mitt skrivande är det en tillgång. Det har gett mig en bred insikt i vad det är att vara människa.

Dikterna dikterar livet
Efter många år i Sverige återvände Byggmästar och hennes livskamrat, författaren Gurli Lindén, till Finland 2010. Österbotten känns som hemma, åtminstone just nu.
– Jag suger i mig lite av alla miljöer jag rör mig i och därför har det alltid varit viktigt för mig att resa. Jag har ändå kommit fram till att jag kan vara en skrivbordsresenär, jag kan resa i anden och i tanken, säger Byggmästar.

För några år sedan bestämde hon sig för att trappa ner på skrivandet för att ha tid över för att fiska, odla potatis och vara på sommarstugan, men det blev tvärtom. Hon eliminerade allt ur sin vardag som konkurrerade med skrivandet. Just nu lever hon bara för skrivandet.
– Bildkonstnären Siri Derkert sade en gång att man som konstnär inte själv bestämmer vart man reser eller hur länge man stannar. Fråga mitt måleri, sade hon. Jag känner allt mer att det inte är jag utan dikterna som styr mitt liv.

Under det sista året har hon skrivit mer än någonsin tidigare och i höst utkommer hennes nya bok Locus amoenus på både svenska och finska. Dikterna är minimalistiska men teatraliska och Byggmästar har låtit sig influeras av rokokon med sin osymmetriska stilistik, girlander och sina ymnighetshorn med frukter.

– Det finska språket gör dikterna ännu mer svulstiga. Jag älskar det finska språket, det är så maffigt med alla långa ändelser.

Trivs bäst i naturen
Byggmästar har alltid trivts bäst utanför etablissemanget. Med undantag av konststudier i måleri i Nykarleby 1986–1989 har hon ingen konstutbildning, utan nekades plats på de skolor dit hon sökte in. I dag är hon glad att bevisa att man kan lyckas också utan att bli antagen till fina skolor.

– Ofta är det de mest originella och nyskapande som inte hålls i skolbänken, säger Byggmästar, som med sin känslighet och asociala sida alltid upplevt ett visst utanförskap.
– Skrivångest är inte mitt problem, däremot alla andra former av ångest. Jag är nöjd så länge jag får sitta i fred och pyssla med mitt, men om jag måste klä upp mig och sitta och utbyta artighetsfraser i ett stort sällskap så kryper det över hela kroppen.

Därför har naturen fått spela huvudrollen i hennes liv och diktning.
– I naturen och djurvärlden får jag ta precis så liten eller stor plats som jag behöver. Där känner jag att jag får vara mitt udda och konstiga jag, naturen frågar inte efter titlar och status.

Vill trösta de söndriga
Medan Byggmästar äter en våffla på sommarcaféet Brostugan i Nykarleby pratar hon avslappnat och frispråkigt om sina barndomsplaner på att bli fårbonde, om kampen mot refuserade manus och känslan av att egentligen vara en punkare som vill revoltera. Med den strida strömmen av välformulerade tankar skulle man inte tro att hon så sällan vill låta sig intervjuas.

– Det jag vill ha sagt säger jag i mina böcker. Också mina förlag har lärt sig att det inte lönar sig att ringa mig och be mig prata om mina böcker på olika evenemang, jag är "hon som alltid tackar nej", säger Byggmästar med ett skratt.

Hon ställer sig kritiskt till det påtvingade estradörskap som författare väntas ställa upp på i dag.
– Släpp fram dem som trivs med att stå och berätta om sina liv och lämna oss hudlösa och blyga i fred. Det är den sortens demokrati som mina dikter handlar om, man ska få komma som den man är. Man ska få vara solros eller mossa, hålla låda eller gömma sig. Det är viktigt för mig, säger Byggmästar, som har ett tydligt syfte med sitt författarskap.

– Jag vill trösta och vårda de söndriga själarna.