Skrivångest om skrivångest. – Det är svårt att säga hur mycket avhandlingsarbetet påverkats av Eklunds sätt att förhålla sig till skrivandet. Men visst är det ett ensamt och tungt arbete. Roligast blev det på slutrakan, säger Martin Welander.

Vådan av att skriva och leva rätt

En svår finlandssvensk författare som var ”bortglömd redan under sin egen livstid”. Det finns kanske mer givna ämnen att skriva doktorsavhandlingar om än R. R. Eklund. – Visst hade Edith Södergran gett mer uppmärksamhet, erkänner Martin Welander som disputerar på en avhandling om skapandets problematik i Eklunds aforistiska författarskap.

Det är inte varje dag man intervjuar en blivande doktor i nordisk litteratur i Helsingfors. Men Martin Welander säger att återväxten på Helsingfors universitet i själva verket är rätt bra just nu.
– Vi har tio aktiva doktorander, vilket troligen är fler än i institutionens historia. Och en bra gemenskap. Prob­lemet är snarare tjänsterna. Om man för femton år sedan kunde räkna med ett jobb efter disputationen kan man i dag räkna med fortsatta stipendieansökningar, säger han.

Under de fem år som han själv skrivit på sin doktorsavhandling har situationen tillskruvats ytterligare.
– Det är allt hårdare konkurrens om forskarpengarna, säger han.

Ämnesmässigt har Martin Welander dessutom valt ett specialområde där det inte finns något stort forskarsamfund. Ragnar Rudolf Eklund föddes i Nykarleby i slutet av 1800-talet och hörde till de första som debuterade i den finlandssvenska modernistkretsen, med lyriksamlingen Jordaltaret 1919. Welanders doktorsavhandling koncent- rerar sig på Eklunds aforismer, men är också en introduktion till författarskapet och ett försök till en tematisk helhetsförståelse av hans produktion.
– Det är det är det första stora vetenskapliga arbetet om Eklund så jag har fått göra en hel del grundresearch, säger han.

”Den store tigaren”
Eklund hade en konstnärlig dialog med Edith Södergran och Hagar Olsson, som han också var tillfälligt förlovad med.
Men efter debuten räckte det sex år innan nästa bok kom och Eklund drog sig undan de modernistiska kretsarna och isolerade sig allt  mer.
– Han kom till Helsingfors för att studera men började snabbt jobba med journalistik eftersom han hade en mamma och syster att försörja. Att han vände sig emot modernismen handlade inte om att han var litterärt konservativ utan att han inte gillade de modernistiska kotterierna och deras upphöjande av form framför innehåll, säger Welander.

Hans Ruin har kallat Eklund för ”den store tigaren”. Enligt den tidens källor pratade han knappt.
– Det finns en historia om när Eklund och Ture Jansson sitter på krog, då Jansson plötsligt avbryter tystnaden och säger: ”Nå, R.R., har du ännu något att förtiga?”

Också på sitt jobb på Svenska Pressen drog sig Eklund inåt.
– Han började sin tidningskarriär med att skriva kulturartiklar, om tea- ter och konst och litteratur, men efter hand slutade han skriva helt och hållet och blev en redaktionsnisse som satt i ett hörn och redigerade notiser. Han ansåg att en författare inte skulle använda sin kapacitet annat än till det konstnärliga arbetet, säger Welander.

Ett citat på baksidan av avhandlingen säger någonting om Eklunds förhållande till sin omgivning och till skrivandet: ”Den verkliga intimiteten är mig motbjudande. Jag kan ej anförtro mig helt ens åt det blanka pappret.”

– Han skapade i princip en hel författaridentitet kring omöjligheten att skriva. Men det handlade inte enbart om skrivkramp i traditionell mening. Utan om att han såg skrivandet som ett tungt ansvar. Han var djupt präglad av Kierke­gaard, som skilde mellan den estetiska och etiska människan. Eklund skriver på något ställe att läsandet av Kierkegaard får honom att tro på reinkarnation, eftersom han känner en sådant släktskap. Han grubblade mycket kring hur man kunde vara en god, skrivande människa, det blev hans livstema, säger Welander.

Det långsamma skrivandet ledde till att han mejslade fram sina texter, ofta i aforismform. Återkommande teman var barndomen och slätterna i Österbotten. Trots skrivångesten blev det en rätt diger produktion. En bok ungefär vartannat år, fem diktsamlingar, fyra romaner och tre samlingar aforistik och småprosa.
– Det paradoxala är ju att all denna vånda kring skrivandet ledde till en hel del text, säger Welander.

Uppskattad i exklusivt gäng
Redan på sin tid var Eklund ”bortglömd” i en viss mening.
– Han recenserades och uppskattades av så gott som alla modernister. Men det var ett exklusivt gäng av finlandssvenska författare. Recensioner började ofta med att konstater att ”R.R. Eklund har aldrig fått den uppmärksamhet han förtjänar”.

Vad kan hans författarskap säga oss i dag?
– Jag skulle kunna parafrasera Hagar Olsson som recenserade hans andra bok 1926. Hon avslutar med ett resonemang som går ut på ungefär att den här boken kommer inte att tilltala alla, men det finns läsare som kommer att återvända till den gång på gång. Det kan man kanske fortfarande säga. Alla människor kan inte hitta något hos Eklund, men de som gör det kanske tilltalas extra mycket. Sådana författare finns alltid. Själv uppskattar jag honom mera nu än när jag började med avhandlingen, säger Welander.