Ulrika Knutson: Bildning kräver inte böcker

Ber man kulturjournalisten Ulrika Knutson definiera skillnaden mellan den rikssvenska och finländska skolan låter svaren inte vänta på sig. Knutson, själv känd som eftertänksam men inte desto mindre debattglad kulturprofil, konstaterar att även om den svenska skolan just nu utsätts för hård kritik står förmågan att "kritisk ifrågasätta" fortfarande högt i kurs i Sverige. En talang som det svenska skolsystemet verkar ha satt på första plats då det kommer till läroplanens prioriteringsordning.

– Medan den finländska skolan verkar ha präglats av mer hierarkiska, autoritära system har man i Sverige vurmat för friheten. Något som skett på bekostnad av insikten om att man också kan ha glädje av toppstyrning, av att sitta med, lyssna och hålla käften. Det här förändrade förhållandet till bildning uppstod redan på 70-talet i Sverige. Efter det har vi saknat en uttalad nationell kanon. Till exempel är det i dag utraderat vad svenska högstadie- och gymnasieelever förväntas kunna ur vår litteraturhistoria. Även om jag tycker det är synd kan jag samtidigt förstå varför det inte är ändamålsenligt att slå fast dylikt "uppifrån", som ett auktoritärt faktum.

Däremot framhåller hon vikten av att lärarna är kunniga, att de har ett personligt intresse för exempelvis litteraturen.
– Det oroar mig att många lärare i dag inte är tillräckligt bildade. Det gäller även politiker och journalister. Medierna har hittills fyllt en folkbildande roll, något som delvis övergått till att vara specialiserade, humaniora nördars uppgift. De står högt i kurs i dag. Den som på ett underhållande sätt kan förmedla bildning utan att det blir uppseendeväckande ytligt får genomslag. För en stor publik kan man inte vara bildad akademiker i dag utan att också vara underhållande.

Ett exempel på det ser Knutson i komikern och språkvetaren Fredrik Lindström som är känd för att kombinera humor med fakta – kanske ett resultat av att rikssvenska tv-tittare och radiolyssnare efterfrågar allt mer underhållning för att ta in också tyngre typer av information.
– Finlands relativa "tråkighet" kan vara något att slå vakt om. Underhållning till döds och andra trender – också kritiken av underhållningen – har alla sin hemvist i USA.  Sedan det tyska inflytandet försvann på 20-talet har det anglosaxiska kulturen dominerat Norden, nu till den gräns att man blir orolig. Unga svenskar talar till exempel nästan inga andra språk än modersmålet och engelskan.

Vad är din definition av bildning?
– Det som blir kvar, kanhända undermedvetet – kunskap som inte i första hand är instrumentell. I bildning ingår att det måste finnas en massa "värdelöst" vetande, det vill säga sådant som inte omedelbart är användbart. Men, och det är viktigt, sådant som hjälper oss att skapa sammanhang och konkretion. Bildningen ska ligga och vänta på sin chans och måste därför bestå av ett slags överflöd. Den sätter sig bäst om man är motiverad och tycker om inlärningsprocessen.

Inte alla läser
Men bildning behöver inte enbart bestå av kunskap som hittas i böcker. Det upptäckte Knutson via arbetet med boken Kvinnor på gränsen till genombrott (2004), om ett gäng feministiska pionjärer – bland dem Elisabeth Tamm, Ada Nilsson och Elin Wägner – som startade en kursskola för kvinnor från alla samhällsklasser och generationer under 1920-talet. Här möttes akademiskt utbildade kvinnor med fabriksarbeterskor och hemmafruar med diametralt olika erfarenheter. Knutson beskriver klassklyftan som en avgrund, något som överbyggdes via intresset av att växa som medborgare och av längtan efter att låta kvinnors erfarenhet färga politiken.

– En av de oskolade kvinnorna var Moa Martinson (senare en av Sveriges mest berömda proletärförfattare, red. anm.), och hon sa en sak som jag bär med mig: "när jag kom till Fogelstad var jag först väldigt nervös. Det fanns stora brister i min bildning, men det fanns även luckor i de bildades vetande vad gäller samhället i stort och anonymt folk – så det jämnade ut sig." En underbar beskrivning av hur djup bildning innehåller både boklig lärdom och erfarenheter av möten med andra människor som har en annan verklighetsuppfattning och bakgrund. Det är först då bägge dessa finns som bildningen blir riktigt relevant.

Mest oroad säger Knutson sig vara över prickskyttet mot den praktiska och estetiska kunskapen. Musiken, slöjden, bildkonsten, dramatiken, som få har tid med längre.
– Alla av oss är inte läsande människor men kan vara bildade ändå. Man använder öronen, mötet med andra människor. Man lyssnar och lever. Därför är det så fascinerande med dessa människor som vid förra sekelskiftet poängterade hjärnans, hjärtats och handens kunskap.

Varför tenderar den här vidgade synen på bildning lätt att glömmas bort?
– För att den ofta fungerat som ett förtryckande begrepp. Läs till exempel gamla brittiska romaner, där man skiljer noga mellan utbildat och icke-utbildat folk. Uttrycket att folk "saknar bildning" – för övrigt titeln på en svensk proletär utvecklingsroman – har länge använts mot underklassen. Den vita studentmössan har setts som ett klassmärke. Samtidigt har folkrörelsen i form av arbetarna, frikyrkan och nykterhetsförkämparna använt bildningen just för att erövra makten av de högre klasserna.  I takt med att välståndet ökat och utbildningarna blivit bättre så har speciellt socialdemokratin tonat ner bildningsfrågorna. Men här finns ett arv att förvalta.

Knutson särskiljer tre begrepp: bildning, utbildning och allmänbildning, tidigare så kallad folkbildning som enligt henne kommit i vanrykte.
– Man ser framför sig hur de lärda bildar neråt, styr upp det obildade folket. Men folkbildningen kan också innehålla ett dialogiskt moment, man kan bildas av varandra på torget.

Syftet med bildningen är att vidga våra vyer, hjälpa oss att se fler perspektiv, tycker hon. 
– Det vore förskräckligt om vi så här mitt i globaliseringens tidevarv när vi kan resa och nå all info på ett ögonblick plötsligt skulle bli mer inskränkta. Sådana tendenser märks inte minst på nätet. Samtidigt som internet är ett underbart verktyg för att öka sin bildning är det också en plats där man frivilligt gärna gör sig mindre bildad.

Att speciellt den humaniora bildningen är hotad har blivit en vedertagen sanning, vad finns kvar att göra?
– En humanistisk utbildning kan inte garantera en utkomst med hög lön, det vore olyckligt. Däremot visar utvecklingen att vi inte kan förstå samtidens komplexa frågor bara med hjälp av natur- eller beteendevetare. Vi behöver filosofer, humanister och kulturhistoriker för att förstå världen, för att skapa innehåll i systemen och för att göra tillvaron meningsfull. Något som även syns mitt i tidningskrisen: traditionella bildningsinslag i form av ledarsidorna, opinionsmaterialet, kulturavdelningen och den långa fördjupningen bär upp våra dagstidningar. De är kärnvärden som både behåller sin position i ett turbulent medielandskap och sitt grepp om våra själar.

Ulrika Knutson var inbjuden föreläsare vid Hanaholmens seminarium om yttrandefrihet mellan den 13 och 14 december.