Manliga rädslor som inte tar slut

En dag hittade Peter Sandström ett foto av sin pappa när han som ung soldat var på väg ut i kriget. Sandström betraktade länge det svartvita fotografiet och upptäckte att hans egen son Leo, då tio år, påminde om fadern.

– Jag insåg att de som for till fronten var bara barn i för stora kläder, utskickade för att döda.

I likhet med tusentals andra finländska män som på 1940-talet drog ut i krig talade Peter Sandströms pappa aldrig om sina upplevelser vid fronten. De gjorde inte heller de tre morbröderna som överlevde också de.

– Alla teg, det gjorde man ju på 1960- och 1970-talen. Soldaterna hade fått lära sig att inte gnälla över sina upplevelser, de skulle vara tysta och uthärda. Och de skulle se framåt.

Peter Sandström var inte heller tänd på krigsproblematiken men insåg plötsligt att den hade funnits inom honom hela tiden. Resultatet blev novellsamlingen Till dig som saknas som beskriver frontpapporna, deras fruar och barn och hur kriget fortsätter att sätta spår hos efterkrigsgenerationerna. Men så länge fadern levde hade novellerna varit omöjliga att skriva.

– Pappa hade inte tyckt om det. Han var en känslig människa.

En väv
Att skriva är som att väva, tänker en av novellsamlingens många söner. Han har kommit hem för att hälsa på sin mamma och upptäcker att modern, en gång en kraftfull amazon som kunde hugga ved, nu blivit en liten och skröplig tant, präglad av ålderdomen. Vävstolen, tidigare i ständig användning, står tom i det forna pojkrummet.
Liknelsen om vävandet och skrivandet är en metafor Peter Sandström själv tänkt på.

– Den som väver har trasor som vävs ihop till en matta. Det är ett enkelt arbete om man vet hur man ska göra, lite som skrivandet, menar Sandström.

Åldrandet ställs vi alla inför så småningom, påpekar Sandström och citerar Gösta Ågrens diktsamling Jär: Kroppen är den starka vaktpost som till slut dödar oss.

– Ifall det bara handlade om själen skulle vi leva för evigt. Det är kroppen som inte håller.

Sonen i novellen Till dig som färdas återvänder både till modern och till sitt barndomslandskap, en håla i Österbotten. Småstäderna är i Peter Sandströms värld otäcka platser för den som är udda.

– I ett litet samhälle finns starka åsikter om vad som passar sig. Och den som inte smälter in är en outsider. Ska man leva i ett litet samhälle gäller det att vara medveten om detta. Man behöver inte anpassa sig men man ska veta att man är en särling.

Själv växte Sandström upp i Nykarleby och hörde till de avvikande.

– Jag var ingen stark pojke utan en som helst lånade böcker på biblioteket och läste. Det var ingen höjdare.
– Mitt sätt att betona det annorlunda var att låta håret växa. Jag var den snyggaste blondinen i Nykarleby och krönte det hela med att vara gymnasiets Lucia 1981. Det här var en manöver som noterades och de talar fortfarande om den i Nykarleby.

Just den historien finns inte med i Till dig som saknas. Däremot skriver Peter Sandström om en annan Peter Sandström, en som i likhet med honom själv har gett ut en novellsamling som heter Syster Måne.

– Det började som en lek och ett sätt att komma närmare mina fiktiva gestalter. Numera är det en teknik och ett sätt att tända på det jag håller på med.