Londonskildraren Iain Sinclair är Hackneys skarpaste OS-kritiker

Han introduceras av en författarkollega som ”fanbäraren för den intellektuella oppositionen till de olympiska spelen som idé”.

Den fullsatta salongen i Stoke Newington, en i raden av nytrendiga stadsdelar i östra London, har kommit för att lyssna på Iain Sinclair och ett par andra författare diskutera vad OS senare i sommar innebär för staden.

Publiken vet vad som väntar. Ingen har med sådan frenesi formulerat motbilden till alla fagra löften om de olympiska spelens betydelse som Sinclair. Med Hackney som utgångspunkt har han blivit en av de mest uppmärksammade Londonskildrarna på senare tid.

Den här gången väljer Sinclair att ironiskt räkna upp allt ”underbart” OS kommer att föra med sig, från förmånen för boende i östra London att få luftvärnsmissiler utplacerade på sina tak till alla stora områden som spärrats av med staket ”av världsklass”.

Det är underhållande och publiken är med på noterna. Orden tar aldrig slut och moderatorn vinkar till Sinclair att runda av.

– Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, säger Sinclair när han sätter punkt.

De senaste åren har evenemang som detta helt tagit över hans tillvaro, berättar Sinclair efteråt när vi går vidare till ett kafé för att prata om hans författarskap, om Hackney, om östra London och oundvikligen om det OS som invigs den 27 juli.

Från fynd till trend
I årtionden kunde Iain Sinclair relativt ostört odla rollen som en udda poet, författare och filmskapare i en av Londons bortglömda marginaler. Hackney var långt från alla trender, en bedagad del av östra London fylld av karaktär och förfallen charm.

Där flanerade Sinclair längs gatorna och samlade intryck från de människor och miljöer han skildrade i relativt obskyra verk, som sällan nådde långt utanför de kretsar han rörde sig i. För att försörja sig tog han tillfälliga jobb; på ett bryggeri, i lager, som trädgårdsarbetare.

I slutet av 60-talet köpte han och hustrun Anna Hadman ett hus på Albion Drive i Hackney för 2 000 pund. På den tiden var det få som frivilligt flyttade till denna del av London. Men för fattiga kulturarbetare lockade de nästan obefintliga boendekostnaderna.

Jämförelsen med dagens Hackney, drygt fyra årtionden senare, ter sig närmast osannolik. Hackney, en av Londons drygt 30 kommuner, innehåller i dag stadsdelar som är världsstadens trendigaste och huspriserna har sedan länge skjutit i höjden.

Områden som Shoreditch och Hoxton är varumärken i sig för nöjesliv, konstgallerier och trendiga företag inom design, mode och medier. Broadway Market, inte långt från Sinclairs hem på Albion Drive, är himmelriket för Londons hipsters.

Dalston är Londons hetaste nöjeskvarter för stunden, för den som har fingret på trendpulsen.

OS som attack mot det lokala
Även om de senaste trendklubbarna knappast är den 69-årige Sinclairs hemmaplan så finns det få med så mycket kunskap om denna del av London. Det är ett kärleksfullt förhållande mellan författare och stad som trots alla förändringar lever vidare.

– Ja, absolut! Om jag inte älskade Hackney skulle jag inte ge mig in i den här debatten, jag skulle inte bry mig. Men jag känner väldigt starkt för det här områdets kvaliteter och särart, det är därför jag blivit kvar här så länge, säger Sinclair.

Hans två senaste böcker, Hackney, That Rose-Red Empire och Ghost Milk, är svidande angrepp på OS-projektet och det storskaliga byggande som är på väg att förändra denna del av London för alltid.

Olympiaparken i Stratford, där en stor del av sommarens OS kommer att avgöras, ligger där Hackney möter grannkommunerna Newham och Tower Hamlets. Intill OS-komplexet ligger ett gigantiskt nytt shoppingcenter. Tiotusentals nya bostäder ska byggas i området.

– Vad det handlar om är en attack mot det lokala och det lokalas särart. De skapar en annan typ av stad, en generisk stad som kunde ligga var som helst i Europa i stället för det udda landskap Hackney varit, säger Sinclair.

Det är också en värld fjärran från den stadsmiljö Sinclair skildrar i sina böcker, de senaste i form av ”dokumentär fiktion” där han blandar verkliga miljöer och händelser med påhittade monologer och personer. Han rör sig gärna i industriellt förfall och slitna miljöer.

– Den miljön bjuder på en intressant energi, en odefinierad värld i avsaknad av paradigm. I det olympiska projektet är allt förutbestämt, folk talar om för oss exakt hur allt ska vara, säger Sinclair.
Så suckar han plötsligt och påminner om vad han sa på vägen till kaféet där vi sitter. Att bli en talesperson i dessa frågor var aldrig hans avsikt.

– Det här är en intressant diskussion. Men den handlar inte om skrivandet. Det verkar alltid mindre viktigt för tillfället. Allt handlar om vad som händer med staden.

Samla, tala skriva
Vi pratar om författarskapet i stället, hur det förändrats i en tid då allt färre läser tryckta böcker och författaren själv tvingas ägna mycket tid åt sitt personliga varumärke. Många kommer för att lyssna på Sinclair, färre köper hans böcker efteråt.

– Allt mer finns ett krav på en fysisk representation av vad du skrivit. Du måste kunna uttrycka dig, berätta en historia. Det är som en show där själva boken nästan är överflödig, konstaterar Sinclair.

Det har gått så långt, säger han, att han nu har svårt att finna tid för själva skrivandet, det som är grunden till hans framträdande roll som skildrare och uttolkare av ett nutida London i snabb förändring.

Han passar också på och punkterar några väl etablerade bilder av hans författarskap. Iain Sinclair har länge förknippats med begreppet psykogeografi, en flummig teo­ri om hur vandringar i den fysiska stadsmiljön påverkar oss känslomässigt.

– Åh, det där har blivit en plåga! Det är delvis mitt eget fel då jag använde termen och av någon bisarr anledning fastnade den. Nu har det helt spårat ur, det är som om varje liten promenad skulle vara en psykogeografisk övning. Jag måste komma bort från det där.

Det har också sagts, möjligtvis med Sinclair själv som källan, att han är en författare som är mer förtjust i insamlandet av material än själv skrivandet.

– Tyvärr måste jag säga att det inte stämmer. Jag gillar nog båda delarna lika mycket. Just nu känns skrivandet väldigt tillfredsställande.

Stannar i Hackney
För några år sedan var Sinclair och hans fru på väg att lämna London, trötta på den utveckling de såg runt omkring sig. Paret hade tänkt bosätta sig i Hastings på den engelska sydkusten där de har en liten lägenhet.

Men så fort det dök upp en köpare av huset i Hackney ångrade de sig och nu tror han aldrig att det kommer att ske.

Den snabba gentrifieringen av Hackney, med mängder av unga, engagerade människor som flyttar dit, har ökat intresset för Iain Sinclairs senare författarskap. Inte minst hans personliga skildring Hackney, That Rose-Red Empire säljer bra med sin inbjudande karta på omslaget.

– Det är lustigt, men hela den utveckling som jag så ofta beklagar har blivit det som håller mig flytande ekonomiskt, säger han och ler.