Nationalbibliotekets gränslösa kunskapsarkipelag

Spontant kan man tycka att uppdraget att sammanfatta Helsingfors universitetsbiblioteks historia kunde te sig omöjligt. Hur kan över tre miljoner böcker från 370 år få rum i en och samma bok? Men för forskaren Rainer Knapas var uppdraget snarast ett drömjobb. Sedan 2008 har han arbetat med att sammanställa Kunskapens rike, historien om Finlands främsta vetenskapliga bibliotek från grundläggningen 1640 fram till 2010.

– Det stämmer att jag hade svårt att tacka nej, speciellt eftersom uppdraget visat sig vara omöjligt i flera århundraden. Inte sedan Henrik Gabriel Porthan skrev föregående sammanfattning i slutet av 1700-talet har en så här övergripande studie gjorts.

Redan under 1980-talet då Knapas var med om att skriva Helsingfors universitets historia konstaterades att biblioteket borde få en egen historieskrivning men i den brådska som rådde blev institutionen bara kortfattat behandlad. Frågan väcktes på nytt när biblioteket 2006 bytte namn, från Helsingfors universitetsbibliotek till Nationalbiblioteket.

– Bakgrunden till namnbytet låg i bibliotekspolitiska landskapsförändringar. I och med datateknikens genombrott på 1980-talet kom biblioteket att bli en central myndighet för hela landet, även om innehållet inte förändrades. Här finns fortsättningsvis allt som är tryckt och skrivet i Finland bevarat. Själv tycker jag generellt att man borde undvika att döpa om institutioner. Kungliga Biblioteket i Stockholm heter till exempel just så fast det fungerar som nationalbibliotek.

Ett kalejdoskop

En rad klassiska frågor dyker upp när man tar sig an en historik. Ska boken till exempel följa kronologisk eller tematisk indelning?

– Vi fastnade slutligen för att följa tiden hellre än teman eftersom det skulle ha medfört en rad dubbleringar. Bibliotek är svåra på det sättet, man måste få in beskrivningen av miljontals böcker och deras historia samlade i ett enda verk. Uppdraget kräver också beslut om vad man inte ska skriva om. Naturligtvis kan listan göras lång över vad som ännu borde tas upp. Själv är jag intresserad av flera böcker om specialsamlingarna och människoödena, något som kunde leda till fördjupat biblioteks- och samlingshistoriskt forskningsintresse, vilket ännu inte alltför ofta förekommer i Finland.

Under arbetet med boken blev Knapas handgripligen förtrogen med hela spektret av bibliotekets personligheter, innehåll, idéer och byggnader. Resultatet beskriver han som ett kalejdoskop, en arkipelag av samlingar.

Har du några egna favoritepoker?

– I det längre perspektivet sammanföll bibliotekets guldålder med konstens och vetenskapens första stora uppsving i Finland. Jag ser två tydliga höjdpunkter, dels etableringen av Helsingfors som intellektuellt centrum under 1830- och 1840-talet, Runebergs, Snellmans och Lönnroths tid. Dels 1900–1914, innan kriget, då Finland ännu var internationellt. Då bedrevs en modern europeisering i form av en lössläppt anställningspolitik där biblioteket blev ett sorts doktorandcentrum för författare och andra ur dagdrivargenerationen. Här skrev bland annat Arvid Mörne och Runar Schildt dikter, romaner och fyllde kulturjournalerna. Dessutom fick de tillgång till den europeiska floran av tidsskrifter. Sedan kom kriget och gjorde det självständiga Finland betydligt mer instängt.

Förekommer det några skandaler i bibliotekets historia?

– Alla institutioner har en dag- och en nattsida, av vilka vanliga besökare får se rätt lite. Ta till exempel den källarnivå som befolkas av vaktmästare och bokhämtare. Den har av tradition ansetts som tillhåll för misslyckade studerande, det akademiska livets periferi som man inte talar om och som därför är rätt outforskad. Kriminalhistorien är förstås fylld av boktrafik, även om svinnet och lånepolitiken ändå varit måttlig. Tjuven som ville åt den berömda Nordenskiöldska kartsamlingen på 1990-talet är kanske den kändaste i modern tid.

Medan besökare tidigare kunde gå fritt med både ytterkläder och portföljer med sig är säkerheten numera strikt. I dag är det värdefullaste materialet bara tillgängligt i specialläsesalen, övervakad av både kameror och anställda. Också hemlånen är mer begränsade, till skillnad från tidigare då professorer kunde ha böcker hos sig i flera år.

Inget sker över en natt

På en punkt skiljer sig Nationalbiblioteket tydligt från resen av landets boksamlingar. Medan kommunala och skolbibliotek ofta haft en uttalad moralisk och uppfostrande grundtanke är samlingarna här totalt ocensurerade. På hyllorna finns allt från gamla telefonkataloger och tekniska handböcker till pornografi.

– Inget är förbjudet, utplockat eller bättre än något annat. Också förströelselitteratur kan ha vetenskapligt intresse. I de underjordiska bokmagasinen insprängda i berget gömmer sig en hel värld. Till exempel har de flesta former av plakat och spel som gjorts i Finland också samlats här.

Vilken roll spelar biblioteket i dag? Inser vi dess värde?

– Man förstår oftast vissa delar i taget. De som studerar vet för det mesta vad de är ute efter, men annars handlar det för en vanlig besökare om att ta till sig glimtar av allt det märkvärdiga och unika som finns på hyllorna.

Att biblioteket är tillgängligt för alla har sitt ursprung i idén om bibliotekens folkbildande funktion i Finland. Till skillnad från många andra av världens nationalbibliotek krävs inget inträdeskort.

Om framtiden säger Knapas att den är svår att bedöma. Vid den omfattade renoveringen i början av 2000-talet hade ännu inte det datorbundna studiesättet slagit genom.

– Nu när studerande inte längre är bundna till rummet på samma sätt består bibliotekets besökare allt mer av turister som tycker det är en fin miljö att bekanta sig med. Läsesalarna, som var det genomgripande idealet under 1800-talet, kommer ändå att behövas ett tag framöver. Inget sker över en natt.

Dagistänkande

Han framhåller ändå att sättet att umgås med böcker och bibliotek hela tiden förändras.

– Under 1600-talet klarade man sig med 50 till 100 böcker som lästes ordentligt. Då baserade sig studierna på auktoritet och omläsningar. Sedan dess har vetenskapen ändrat karaktär. Medan man under 1970-talet skulle samla så många ljuskopior som möjligt har nu förrådstänkandet digitaliserats. Folk tror att de ska bli klokare genom att samla på elektroniskt material.

Knapas är kritisk till att bibliotek i dag allt oftare ses som underhållningsställen där program och caféer är obligatoriska. Ett slags dagistänkande långt från den koncentrerade idé som utgår från att man på biblioteket ska bli en bättre människa i lugn och ro.

– Människor behöver inte alltid omge sig med soffor och grönt te utan måste få plats att läsa, tänka, skriva. Ta till exempel det nya universitetsbiblioteket som öppnar Kajsaniemi i september. Där dammsuger man de gamla institutionsbiblioteken på böcker, vilket kommer att påverka studerandenas relation till böcker. Helsingfors universitetet har alltid varit integrerat i Nationalbiblioteket och vice versa utom under de senaste åren. Frågorna kring framtiden för vardera kan lösas bara om man tar fasta på deras historia och varför den blivit som den blivit.