Pianospel långt ifrån stadens larm

Festivalen har alltså nått pubertetsåldern, men det är av allt att döma en ytterst harmonisk sådan. Man kallar sig numera Mänttä musikfestspel, är en naturligt integrerad del av Mänttä konstsommar och börjar så småningom få in en fot på den internationella arenan.
Otto Huttunen gav från och med i år över verksamhetsledarskapet till Kati Lappeteläinen, som är den hittills mer eller mindre med talkokrafter skötta festivalens första heltidsanställda funktionär. En nödvändighet enligt Niklas Pokki, som kvarstår som konstnärlig ledare.

– Det handlar om en utmanande ekonomisk situation. Samhällsklimatet har gått i en alltmer kapitalistisk riktning, allt har blivit dyrare och det gäller nu att kavla upp ärmarna och jobba hårt för att bland annat intensifiera marknadsföringen och trygga framtida sponsring.
Det utländska inslaget har föga överraskande ökat successivt, men Pokki tummar ingalunda på de ursprungliga principerna.
– Fortfarande riktar vi oss i första hand till inhemska pianister, men det är klart att vi även vill erbjuda något av det bästa från den internationella scenen. Det andra kriteriet som jag benhårt håller fast vid är att presentera pianolitteraturen i hela dess rikedom, även mindre kända tonsättare, verk och arrangemang.

En viktig milstolpe nåddes i fjol när man, i samarbete med Tammerfors yrkeshögskola, för första gången ordnade en internationell mästarkurs. Då deltog tolv unga begåvningar, i år antog man 28 pianister från alla världens hörn och Pokki är speciellt glad över att ha sina två avhållna lärare, Matti Raekallio och Emanuel Krasovsky, bland kursens pedagoger.
– Min dröm är att vi inom en överskådlig framtid skall fungera som en internationell träffpunkt för pianoälskare och -utövare och mästarkursen är ett nödvändigt steg på vägen. Miljön här är nära nog optimal och enligt många kursdeltagare är det en fantastisk upplevelse att få fördjupa sig i pianospelets mysterier långt ifrån storstadens larm.

Var står då Mänttä musikfestspel om, låt oss säga, fem år? Pokki visionerar frejdigt, men kristallkulans utsaga känns inte orealistisk.
– Festivalen är fortfarande lagom anspråkslös till formatet, men konstnärligt desto mer ambitiös. Ett internationellt erkänt och respekterat evenemang, med de mest spännande inhemska förmågorna samt ett par tunga internationella namn per år på agendan.
Jag är tvungen att späda på med frågan om vilka tre pianister Pokki i den bästa möjliga av världar skulle vilja se i Mänttä. Frågeställningen resulterar i djupa veck i pannan, men efterhand sållas guldkornen fram.
– Om jag får välja precis vem jag vill är nog Martha Argerich högst uppe på listan följd av Jevgenij Kissin och, självfallet, den store Maurizio Pollini.

På frågan om vilka av årets Mänttäkonserter han speciellt vill lyfta fram tvekar Pokki däremot inte: Severin von Eckardsteins recital 3 juli och Cyprien Katsaris konsert följande dag, som även avslutar festspelen. Han rekommenderar att, för den konstruktiva kontrastverkans skull, om bara möjligt uppleva bägge konserterna.
– Eckardstein är en pianots filosof och en av samtidens intressantaste yngre förmågor, som om fyrtio år kommer att ha samma renommé som en Alfred Brendel i dag. Etablerade Katsaris är i sin tur en extrovert och spontan artist, som gör Liszts A-durkonsert i eget solopianoarrangemang och improviserar den andra konserthalvan.