”Läs Scum-manifestet som ni vill!”

– Hur gick det för ert Eurovisionsbidrag? hojtar den svenska skådespelaren från bergsklacken där hon fotograferas.
Andrea Edwards vill att bilderna tas ute i solskenet på Hotell Tellinas gård där syrenerna – hennes favoritblommor – nyss har slagit ut.
– Det är allvarligt men också kul. Många tror vår föreställning är dyster men det blir godis och guldkuddar!
I ett halvår har Edwards stått på scenen med Valerie Solanas Scum-manifest. I går kunde också Hangö Teaterträffs publik uppleva den feministiska pamfletten från 1967 bli teater i en samproduktion av Turteatern och Counterforce Productions/cp.

Föreställningen har hängt kvar i tidningsrubrikerna sedan premiären i fjol. Tyvärr inte tack vare de hyllande recensionerna och det goda publikmottagandet, utan snarare på grund av näthatet och mordhoten som riktats mot Edwards.
– Det visar att vi lever i ett samhälle där för många män hatar kvinnor. Det är så tydligt att personerna inte sett föreställningen, att det inte är ideologin det handlar om – då hade de fattat hur dumt det är att hota en skådespelare och vänt sig mot teaterdirektionen eller regissören. De gav sig på mig för att jag är den enda kvinnan inblandad.
Tonen i breven blev slutligen så aggressiv och hoten så konkreta att polisen ingrep och fanns på plats under en av föreställningarna i maj. Edwards ville ändå aldrig kliva av scenen.
– Man är ju ingen lort! skrattar hon.
I dag talar hon helst om annat.
– En mycket större nyhet är att en ensam kvinna gör hyllade föreställningar för utsålda hus på en förortsteater. Tack vare idioterna har ju fler fått höra om föreställningen, konstaterar hon.

Hjärntvätt
Scum – Society for Cutting Up Men skrevs av radikalfeministen Valerie Solanas och inleds med orden: ”Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är över huvud taget relevant för kvinnor.” Därefter uppmanas kvinnorna att ”störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering, och förstöra det manliga könet”.
– Av en slump läste jag boken för sju år sedan. Jag gapskrattade från första sidan och tänkte att hon är sjuk i skallen. Men Solanas utövar hjärntvätt och så småningom kände jag att mycket som hon skrev stämde in på min relation till min pappa, mina relationer till pojkvänner och så vidare. Hon skriver verkligen väjningslöst. Jag fick ont i magen och sa till min mamma att om jag fortsätter läsa den måste jag bli lesbisk. Det var en sådan djävulsbok att jag måste lägga den ifrån mig.

Några år senare var Edwards utan jobb och uppmanades av vänner att ta tag i Scum.
– Andra gången jag läste den var det inte alls jobbigt. Man väljer vad man vill ta till sig. Det som är revolutionerade i boken är egentligen inte det hon säger om män och kvinnor utan att hon så fräckt svingar sig mellan ironi, allvar, humor, bitterhet och barnsliga hämndreaktioner. Det är verkligen förvirrande.
Men mycket känns också sant.
– Under studietiden på Teaterskolan var det en kille som började gråta under lektionen och lärarna höll ett möte för att han hade utvecklats så mycket och visat sin mjuka sida. När en tjej som annars var jättetimid fick ett utbrott och kastade i väg en stol höll lärarna krismöte. Strukturer utgör vår verklighet och jag tror att de är lika illa för män som för kvinnor.
Det var Edwards som introducerade Scum för regissören Erik Holmström.
– Det är den absolut bästa text jag läst i mitt liv. Det är sällan man har lyxen att fullständigt lita på texten och låta publiken tolka fritt, säger Holmström.
Holmström är medveten om att alla inte tycker att han som man har rätt att regissera föreställningen. Scum är en text om män skriven för kvinnor. Männen tilltalas aldrig, utan är ständigt objektet.
– På något plan tycker jag också att om kvinnor ska få tillbaka makten måste de överge männen. Strukturellt lever kvinnor fortfarande genom män. Jag tror det skulle vara bra för världen om patriarkatet skulle avskaffas.
Debatten har ändå inte bara handlat om hoten utan också om hur Scum egentligen ska läsas. Bokstavligt, metaforiskt eller humoristiskt

– Man får ta den hur man vill. Vissa kvinnor tar den med gravallvar, de sitter tysta, och i stället för att ap­plådera höjer de näven efter föreställning. Så var det två tjejer som hade med sig en flaska vin och satt och pratade under föreställningen. Det var deras förfest, sedan skulle de ut och ragga killar. De flesta tycker om den, känner sig peppade och lyckligt förvirrade, säger Edwards.
Under intervjun kommer Edwards med mängder av anekdoter om folk som sett Scum. Hon berättar om gråtande män och rädda slipsnissar, men framför allt om kvinnorna.
– Det finaste var när en kvinna kom upp till mig och sa: ”Den lär mig tänka på vad jag tänker.”
Publiken som kommer för att se Scum delas upp enligt kön, man kan alltså köpa antingen en kvinno- eller mansbiljett.
– Det är den logiska konsekvensen av att boken handlar om en biologisk uppdelning. Från början stod det klart att föreställningen främst skulle rikta sig till kvinnor men att männen kunde få vara med på ett hörn, säger Erik Holmström.
Queerteori problematiserar det en aning, medger Edwards.
– Men vi kan inte vara för pk! Det är klart vi helst vill leva i ett samhälle där alla är hen, men Scum är en starkt biologistisk text. Det finns två platser på scenen med mig för dem som inte definierar sig som man eller kvinna.
Stämningen varierar från föreställning till föreställning. Ibland är det knäpptyst, ibland är det skrattfest, berättar Edwards. Att männen i publiken känner sig besvärade händer också.
– Men jag blir arg när kvinnor mår dåligt av texten. Jag blir besviken, de ska ju stötta varandra! Därför vill jag inte ha för många förtryckta kvinnor i publiken.
Edwards irriterar sig också på kvinnor som klär ut sig och försöker sätta sig bland männen.
– De förstör för de andra kvinnorna som ska få känna sig överordnade och för männen som ska tillåtas vara offerklubben. Det är många kvinnor som kommit upp till mig och sagt att de för första gången i livet fått en och en halv timme av hundra procent status.

Solanas inte på scenen
”Forskare i psykologi. Feministisk teoretiker. Tvättäkta manshatare (yeah!).” Så beskriver författaren Sara Stridsberg Valerie Solanas i förordet till sin översättning av Scum.
Faktum är att många känner till Solanas privatliv bättre än hennes författarskap – att hon i perioder var intagen på mentalsjukhus och tidvis försörjde sig på prostitution. För den stora allmänheten blev hon känd när hon år 1968 sköt konstnären Andy Warhol. Stridsberg skriver: ”Det spelar ingen roll att hon sköt Andy. Det är så mycket annat som spelar roll.” När Andrea Edwards står på scenen gestaltar hon inte Solanas.
– Jag är en levande bok eller en kvinna som varje dag i trettio år läst Scum.
Att föreställningen inte skulle ha en biografisk ram var viktigt.
– Det skulle förminska texten, förklarar Holmström.
Edwards håller med.
– Män får döda, våldta, göra vad som helst och deras verk står ändå för sig. Många vet att Solanas prostituerade sig men hur många vet varför hon gjorde det? Hur många vet att hon på så sätt finansierade sin professur i psykologi? Hur många vet ens att hon hade en professur i psykologi?