Skogsarbetaren som blev Finlands favorit

Ibland blir karriären inte som man tänkt sig. Mikko Sipola hade visserligen musikdrömmar redan som 14-årig nyinflyttad Ekenäsbo men det skulle dröja ett tag innan han fick chans att förverkliga dem.
– Jag var en typisk adhd-kille, hade svårt att sitta stilla och så. Min musiklärare Björn Åkerberg gav mig precis den frihet jag behövde, i klassen lärde jag mig hantera gitarren. Men alla band jag och kompisarna startade upplöstes när armén och studier kom emellan.
Folk försvann så Sipola började utbilda sig till skogsarbetare vid Ekenäs Forstinstitut. Efter att ha sett Geir Rönning uppträda kom lusten att själv söka extraknäck inom musiken.
– Snabbt blev det en hobby som tog allt mer tid. 2002 ringde sedan Allan Parry, en brittisk trubadur bosatt i Finland. Han bad mig komma med till franska Alperna på semester för att spela. Jag stannade säsongen ut och insåg småningom att det var musiken som gällde. Dittills hade jag försörjt mig på korta kontrakt i skogen och på byggen men dem sa jag upp mig från. Jag var ju aldrig på jobbet.
I sju år fortsatte tillvaron som trubadur. Vintrarna tillbringade Sipola på franska afterski-barer, om somrarna blev det irländska pubar och Sverigebåten.
– Som mest gjorde jag runt 300 spelningar per år.
Men 2009 svängde det. Då föddes Sipolas första pojke Liam, något som gjorde att han hellre stannade hemma på kvällarna.
– Jag försökte nog fortsätta, gjorde typ tre gigs men struntade sedan i det och började med skogmaskiner och jordbyggnad igen. Så höll det på i två år tills Lenni-Kalle Taipale ringde och förklarade att han skulle ansvara för ett tv-program dit man sökte begåvade sångare.

Stressen släppte i finalen
Resten är historia. Under vårens inspelningar av Voice of Finland jobbade Sipola visserligen ännu på bygge i veckorna medan programmet spelades in på Logomo i Åbo under helgerna.
– Eftersom jag inte fick betalt för att delta kompenserade jag de dagarna med att ha en kvällsspelning varje lördag. Det blev nästan inga lediga dagar då. Väl i semifinalsskedet bestämde jag mig för att sluta med allt annat och koncentrera mig på tävlingen. Jag hade ändå kommit en bit.

När insåg du att du kunde ta hem rubbet?
– Varje direktsändning kändes som en seger men när jag kom till final släppte all stress. Hur det än skulle gå var jag nöjd.
När tävlingen var över kändes det tomt. Gänget runt Sipola hade blivit sammansvetsat, han såg inte de andra som rivaler utan som nya vänner.
– Det dröjde några dagar att inse att jag faktiskt hade vunnit. Jag märkte att folk på stan såg på mig mer än tidigare. Alla vi som var med blev nästan figurer utanför oss själva.

Vilken sorts medieträning hjälpte programmet er med?
– Visst förklarade de att vi kommer bli intressanta för medierna, att man skulle försöka svara på saker så rätt som möjligt. Själv var jag i början alldeles för blyg och torr i munnen inför kameran.

Oddsen emot sig
Sedan segern har Sipola inte hunnit med några fler byggjobb. Segern innebär för tillfället intervjuer, spelningar och jobb med den kommande skivan som släpps den 4 juli.
– Allt förändrades över en natt, det är nästan skrämmande. Numera behöver jag inte spela två veckor på båten för att få en ordentlig lön. Jag kan ta mer betalt och vara hemma med familjen. Visst fanns det många sångare som var bättre än jag som föll ut. Men det är inte alltid frågan om att vara den tekniskt bästa sångaren. Publiken kan tilltalas av annat, alla väljer vi olika.
Enligt vadslagningsbolagen hade Sipola oddsen emot sig.
– Medierna var måttligt intresserade av mig, man intervjuade alltid först alla de andra efter sändningarna. Flera av dem var mer mediesugna än jag. Detsamma gäller medierna. Jag är en tvåbarnspappa från Ekenäs som inte gjort något större nummer av mig själv. Inte finns det så mycket intressant att slå upp om en sådan person. Mer spännande hade det varit om jag gjort bort mig genom att pissa i en rabatt på fyllan. Nu efteråt trivs jag med att prata om mig själv men den storyn har också ett bäst före-datum. Då hoppas jag att skivan intresserar i stället.
I programmet kom det aldrig fram att Sipola är tvåspråkig, något som enligt honom kan ha varit en bidragande orsak till segern.
– Jag tror att en stor del av rösterna kom från landsbygden och speciellt Raseborg där folk känner till mig. Ändå fick jag aldrig fram det snyggt att jag lika gärna talar finska som svenska. Pappa är finskspråkig medan mamma pratar finlandssvenska. Och eftersom min finska är flytande avslöjade inte heller den något. Men jag litade på att ryktet hade gått.
Något som bevisades av att drygt 4 000 människor mötte honom på Ekenäs torg onsdagen efter finalsändningen.
– Det kändes helt otroligt, att staden kunde samlas kring en sådan här sak. När jag följande fredag spelade inför 15 000 personer i Jyväskylä var stämningen minst lika fin.

Hur håller man liv i en sådan här seger?
– Om jag ändå visste det. Jag tror hypen får en nedgång tills skivan kommer ut. Hur den tas emot vet man aldrig. Chanserna skulle säkert vara bättre om jag sjöng på finska men det har inte varit ett alternativ. Jag började sjunga på engelska i Frankrike och har fortsatt så.

Allt kostar skjortan
Skivan ska mestadels bestå av amerikansk rock signerad låtskrivare som Samu Haber och Patric Sarin. Arbetet med att lyssna genom flera hundra föreslagna låtar inleddes redan innan Sipola segrade, eftersom man räknade med att få ut skivan i vilket fall som helst.

Hur har det varit att göra skivan så snabbt?
– Klart det är mindre stress om man har ett år på sig i stället för en månad, men på skivbolaget Universal har de gett ett stort stöd. Bland andra Aku Sinivalo har gjort många Idolsskivor på kort tid, så tidtabellen ser lovande ut.
Sipola säger att han överlag varit nöjd med tv-formatet och kontraktet som följde med segern.
– Den första dealen som kom var visserligen gjord enligt Voices internationella format. Det anpassades till finska förhållanden. Då tänkte väl ingen att man skulle gå särskilt långt så de flesta läste inte ens genom kontraktet. Nu får jag en viss procent för skivförsäljning och formatet tar en viss procent för mina spelningar. Det är jag nöjd med. Att gå från att ha varit en ”nobody” till att få färdiga låtar, studiotid, producent, skiva och marknadsföring är stort. Allt kostar skjortan.

Vilka förväntningar har skivbolaget på dig?
– De ger ut två singlar och en skiva. Själv gör jag det bästa jag kan, det finns bara en chans så jag förväntar mig nog mera än de. Floppar det här blir det svårt att fortsätta. Jag lever min dröm, hoppas att skivan säljer och att jag få göra en till, med mer tid att ta fram eget material. Då kan jag kanske leva på det.
Men det gäller att ha handbromsen på så man inte börjar vara någon annan än den man är.
– Sådant märks snabbt. Jag tror att om allt det här hade hänt mig då jag var tjugo skulle jag ha lättat från marken. Nu är jag fortfarande Mikko, snart 34 år och med ett lite annorlunda jobb än tidigare.