Frida Hyvönen romantiserar Finland

Flygplatser, hotell och så landsbygd däremellan. Ungefär så ser den svenska musikern Frida Hyvönens liv ut. Föränderlig är det ord hon själv först väljer att använda för att beskriva vardagen. Hyvönen har nyligen flyttat tillbaka till Sverige från Paris där hon bott under arbetet med sitt tredje album To the soul. På skivomslaget står hon med en höjd yxa riktad mot en brinnande stubbe. Kanske en vink om vad hon sysslar med i byn Flarken i svenska Norrbotten, stället där hon växte upp och där hon nu på nytt slagit sig ner.
– Tiden i Paris hade gått ut, jag stannade längre än väntat. Många har velat se den nya skivan som någon sorts resealbum men det är vanliga saker som att kratta löv som inspirerar mig. Vardagen och musiken hänger tätt ihop. När jag hade gjort min första skiva trodde jag inte att någon skulle bry sig om den. Jag hade inte särkilt bra koll på musikbranschen. Plötsligt fick jag ihop så många spelningar att jag kunde försörja mig på musiken. Så har det fortsatt, men man måste hålla sig på jorden.

Ödmjuk Andersson
Arbetet med den nya skivan har tagit ett drygt år. De första nio månaderna skrev Hyvönen text och ackord måndag till fredag, ofta mitt i natten i Parislägenheten där hon bodde då. Sedan kom Jari Haapalainen, producent för bland annat Moneybrother, Eldkvarn, Laakso och The Concretes, in i bilden. Tillsammans arrangerade och spelade de in musiken under fyra veckor förra sommaren i tidigare Abba-medlemmen Benny Anderssons nybyggda studio på Skeppsholmen i Stockholm. Själv förnekar hon att det skulle ha påverkat musiken, men medger att vänskapen med Andersson är viktig och beskriver honom som en varm person.
– Att först ha fått följa med hur studion byggdes, sett hur den fick sin bonniga stil med ohyvlat trä och sedan spela in där, har varit oerhört fint. Benny är framför allt en kollega eftersom vi båda är kompositörer. Han råkade spela en av mina låtar då vi träffades. Rent konstnärligt har han inte blandat sig i, han är mycket ödmjuk och försiktig med att kommentera.
Sedan skivreleasen i april har recensenterna nästan uteslutande varit berömmande. ”Det finns ingen som kan skapa rymd och avstånd som Frida Hyvönen” och ”Ena stunden underskönt, i nästa ödesmättat och någon gång på gränsen till sentimentalt” låter några utlåtanden.
Själv irriteras hon av poängsättningen. Andras åsikter påverkar inte den egna konstsynen, men omständigheterna runt om.
– Det mesta kan man kontrollera men inte kritiker. Trots att det är en del av överenskommelsen inom populärkulturen att man ska bedömas tycker jag att det är förkastligt och tråkigt med poängskalor. Samtidigt är recensionerna ett överlevnadsvillkor, de kan ge bättre gage vilket gör att man kan ha fler musiker i bandet. Dessutom: ju mer medierna skriver desto mer folk kommer och ser mig.

Vad betyder publiken för dig?
– Grundförutsättningen för musik är band och publik, annars blir det inget. När man spelar live får man möta dem som verkligen uppskattar ens arbete. Då uppstår energi som är omöjlig att få till annars. När jag skriver är publiken inte lika viktig, den delen gör jag bara för mig själv och universum.

Underkastad berättelsen
På den hyllade singeln Terrible Dark sjunger Hyvönen att det känns som om hon suttit inomhus ett århundrade, om längtan till naturen och samtidigt rädslan för den. Andra teman på den soulinfluerade skivan är en farmors död, ett övergivet danspalats och äppelplockning.

Hur personlig vill du vara i musiken?
– Jag skriver om det som intresserar mig men jag vill också vara allmängiltig. Däremot berättar jag inga hemligheter eller sådant som generar. Snarare delar jag med mig av det jag tror kan vara till tröst eller användning för andra. Världen är hemsk och ytlig på så många sätt. Då kan konsten fungera som tröst, visa på riktiga saker, sanningen inom en kontext. Musik måste utmana.

Du beröms ofta för din djupa röst, hur skulle du själv beskriva den?
– Det är en lyrisk röst, stark men metalliskt sval och med stort omfång. Jag vill alltid vara underkastad berättelsen, välja hur jag sjunger. Det ska inte låta vackert utan känslosamt och berättande. Rösten är alltid en aktör i sammanhanget.

Varken amerikansk eller brittisk
Trots att en av låtarna på nya skivan fått titeln Farmor är det engelska Hyvönen alla gånger föredrar att sjunga på.
– Språket intresserar mig enormt, jag läser gärna både grammatik och skönlitteratur. Engelskan finns i så många varianter, det är ett världsspråk som alla får göra vad de vill med. Därför är det väldigt roligt att försöka utveckla en egen variant som varken låter amerikansk eller brittisk. Vad som fungerar som poesi och vad som bara är obegripligt brukar jag kolla med engelskspråkiga vänner. Att som svensk imitera en alltför perfekt dialekt tycker jag ofta blir pinsamt.
Hyvönens farfar som kom från Rovaniemi dog i fjol. Sin egen relation till Finland beskriver hon som längtansfull men romantiserad.
– Jag har alltid varit stolt över mina finska rötter, nästan överdrivit dem ibland. Ändå har jag så mycket kvar att utforska och lära mig om min bakgrund, jag hoppas jag hinner prata mer med de släktingar som finns kvar. Finland är överlägset på många sätt – kulturellt, andligt och inte minst när det gäller humor. Man går liksom djupare, vågar genomskåda och är mindre ängslig. Men jag vet också hur inbundet och segt det kan kännas.