”Jag hittade mig själv i mammarollen”

I den ljusgröna idylliska trävillan i Kyrkslätt bor en lycklig trebarnsfamilj. Ponnyer, nallar, bilar och en drös färgglada leksaker ligger utspridda på golvet. Sebastian, 1 år, har precis lärt sig gå och tultar fram på ostadiga ben och grabbar tag i gunghästens öra. Ponnyn börjar genast gnägga. Sofie Roininen ammar lilla Sara, som bara är en månad gammal och vaggar henne stillsamt för att få kolikbesvären att lätta. Pappa Valtteri Roininen har efter pappaledigheten återvänt till jobbet och Samuel, 9, är i skolan.

Vägen till familjeidyllen har ändå tidvis varit snårig.

Sofie blev gravid för första gången för tio år sedan, som 22-åring. Hon hade alltid velat bli mamma, men omständigheterna då var inte de bästa. Barnets pappa dog i en båtolycka. Sofie hade gått igenom tunga perioder och att bli ensam med ett barn mitt i studierna var inte lätt.

– Jag hade mycket att reda upp och bodde i en studentetta. Men trots det kändes det som en gåva att få bli mamma och det kändes som att jag hittade mig själv i mammarollen. Jag hittade en inre frid.

Ekonomiskt knapert
På sjukhuset upplevde Sofie att hon inte blev jämbördigt bemött jämfört med andra mammor som hade en partner.

– Jag bemöttes på ett nedvärderande sätt och kunde mellan raderna läsa att sköterskorna oroade sig för att jag inte skulle klara av att sköta barnet. Jag som var ensam behövde ju extra mycket positivt stöd.

Från att ha levt ett vanligt studentliv innebar moderskapet en stor omvandling för Sofie. Kompiskretsen började ändras, de festande singlarna byttes ut mot andra barnfamiljer.

Samuel var en lättskött och lugn bebis och Sofies teologistudier började till och med gå bättre i och med att hon blev mamma.

– Tidigare var jag mer rastlös och hade svårt att komma i gång. Men nu var jag mer motiverad att bli färdig med studierna och komma ut i arbetslivet.

Ibland har jag tänkt att studietiden egentligen är en bra tid att bilda familj eftersom man är mer flexibel än i arbetslivet.

Men ekonomiskt hade hon det tidvis väldigt knapert och levde på minimistöd.

– Det gick då jag vred och vände på varje slant. Jag planerade matsedeln noga för varje månad. En dag då jag var höggravid grillade grannen och det doftade så gott att jag funderade på att fråga om också jag kunde få en korv, men skämdes för mycket för att göra det.

Samuel fick tidigt dagisplats och Sofie jobbade hårt på sin pro-gradu-avhandling om kvällarna då han sov. Hennes egen mamma jobbade fortfarande och bodde i en annan stad.

Ensam men lycklig
I sju år levde Sofie som ensamstående förälder. Förutom att det var ekonomiskt svårt under studietiden, kände hon sig också ofta ensam om kvällarna.

– Jag och Samuel har ändå alltid varit väldigt lyckliga och haft ett nära förhållande. Det finns också många goda sidor med att vara ensamförälder, som att man själv får bestämma över rutiner och uppfostran. Jag var hellre ensam än i ett förhållande som inte var bra för mig och barnet.

På några år läste hon sig till magister i både teologi och statsvetenskap. Det innebar mycket nätstudier och hon hade nästan ingen fritid. Hon jobbade en tid inom barnskyddet i Åbo och senare i Kyrkslätt.

Men också i arbetslivet stötte hon ibland på oförståelse. Första dagen på en arbetsplats sade kollegan att hon måste vara flexibel och kunna jobba sent, trots att arbetstiden tog slut 16.

– Jag sade att det inte gick eftersom jag har ett litet barn som väntar på mig på dagis. Vem skulle gå efter honom annars, barnskyddet? Jag hade ingen annan.

Att jobba som socialarbetare och inom barnskyddet föll sig naturligt dels för att det fanns jobb, dels för att Sofie ville hjälpa.

– Jag träffade många ensamföräldrar och upplevde att jag lättare kunde förstå en del av problemen mina klienter kämpade med eftersom jag själv levt länge som ensamförsörjare. Men det gäller också att inte blanda ihop sitt eget liv med andras.

Babyfeber
Så småningom började allt arbete ge skörd och hon fick fast anställning som socialarbetare och kunde köpa en egen bostad.

Så en vacker dag ringde hennes första pojkvän Valtteri, som hon sällskapat med under fem år i tonåren, upp henne. De hade inte pratat med varandra på nästan tio år och började träffas igen. Ett år senare gifte de sig och började vänta Sebastian.

– Allt gick ganska snabbt. Valtteri var ju bekant för mig, men för Samu-el som aldrig hade träffat honom var det en stor omvandling.
Babyfebern steg och tre månader efter att Sebastian föddes började Sofie vänta Sara.

– När vi sällskapade första gången pratade vi om att om vi en dag får en dotter skulle hon heta Vanessa. Det blir Saras andra namn när hon döps i juni.
Att vara ensamförälder behöver ändå inte vara något som uppfattas som tragiskt, tycker Sofie.

– Vi klarade det jättebra. Valtteri kom som bonus och Samuel är lycklig över att ha en pappa i familjen och över att vara storebror.

Sebastian släpper ifrån sig ett litet glädjetjut och trycker sin lilla kind mot Sofies, och kryper tätt intill lillasyster Sara.

– Att vara mamma är det härligaste som finns. Mina barn är den största gåvan i livet.

"Världens bästa mamma"

Samuel, 9, beskriver mamma Sofie Roininen så här:

– Hon är snäll, rolig, hjälpsam och tycker om att städa. Just nu leker hon med Sebastian och de skrattar och har roligt.

Vilket är det bästa gemensamma minnet med mamma?

– Vi hade det roligt när vi var på Cypern på tumanhand.

Brukar du uppvakta henne på mors dag?

– Ja, med blommor.

Vad är bäst med mamma?

– När hon lagar mat och vaktar småttingarna. Min mamma är värdens bästa mamma.