Medvetandets portar på väg att öppnas

Året var 1993 och Göteborgs bästa band Union Carbide Productions (UCP) hade kommit till vägs ände. Sångaren Torbjörn ”Ebbot” Lundberg ville föra sin musik från punken mot något större.
– Det blev för begränsat, Carbide var ett undergroundband och jag ville göra något mer poppigt, sammanfatta allt man själv tycker om och skapa en egen oas av influenser, berättar Ebbot då vi träffas före spelningen i Helsingfors.
Vid nyåret 1995 samlades vad som skulle bli The Soundtrack of Our Lives (TSOOL) för första gången för att spela in några låtar till snowboardfilmen Down av Ruben Östlund.
Av bara farten blev det en singel, ep och debutalbumet Welcome To The Infant Freebase, som fortfarande betraktas som ett av de hårdaste svenska albumen på 1990-talet.
I april släppte TSOOL sitt sjunde och sista album Throw It To The Universe, och det är med påtaglig lättnad som Ebbot nu blickar tillbaka på en karriär han är mycket nöjd och stolt över.
– Det känns som vi hållit en linje, vi har nått dit vi skulle. TSOOL lyckades hålla sig både anonymt och tillräckligt känt för att alltid kunna göra precis som man ville, och jag tror flera kommer att upptäcka oss efterhand är vi lagt av. Det kommer att bli efterdyningar.
Att lägga ner bandet innan man blir för gammal och trött var alltid en del av planen. Beslutet fattades i samråd.
– Ett band med sex medlemmar är ju ett socialt experiment och det har hänt väldigt mycket runtom oss, i livet och musikaliskt. TSOOL var inte ett kompisgäng utan vi kom från olika band, vilket kanske varit en förutsättning för att hålla på så här länge. Det kan bli väldigt känsligt annars.

Framgångens olidlighet
– Det har funnits vändpunkter tidigare då vi varit på väg att ge upp. Efter andra skivan Extended Revelation for the Psychic Weaklings of Western Civilization (1998) var vi själva väldigt utmattade, men när vi började jobba med nästa platta kom gnistan igen.
Albumet Behind The Music (2001) med singelhiten Sister Surround förde bandet till de stora arenorna, Noel Gallagher talade om plattan som ”den bästa som kommit på de senaste sex åren” och portarna till USA öppnades. Det blev Grammynominering och turné med Oasis, tv-shower och otaliga presstillställningar.
– När vi väl gjorde genombrottet var det den värsta tiden jag varit med om. Vi kanske var illa förberedda, och det började handla om en massa saker utom musik. Då är det ju inte roligt, om man inte bara kan göra det man älskar utan plötsligt ska börja ha någon jävla frisör …
Det är många artister som bränt ut sin kreativitet när man väl kommit upp bland stjärnorna. Därför är det kanske ironiskt att TSOOL ibland kallats ”Oasis utan hitlåtar”. Ebbot muttrar.
– Oasis är ju något slags dansbandsrock, vi är inte alls inne på den linjen. Men vi är ju från Sverige och det är trots allt ett handikapp jämfört med att vara från USA eller Storbritannien. Man måste följa sin egen konstnärliga övertygelse och skapa det band man tycker borde finnas …
– … och vi gjorde ändå sju bra plattor och inte bara en, säger Ebbot och skrattar högt. Inga namn nämnda.
Att kalla Ebbot för anspråkslös vore kanske fel, men han trevar och söker efter den rätta formuleringen för sina svar.
Börjar på en mening, byter infallsvinkel, rättar sig, funderar och sväljer halva meningen innan han pusslat ihop verb och objekt. Som om världen är för stor och orden för små för att fånga Ebbots uppfattning om den.
– Mystik och spiritualitet är en essentiell del av mitt liv, det är ju oundvikligt. Man upptäcker så mycket som individ, olika plan … Det är en intressant tid vi lever i. Från tonåren, när man började med musiken, fram till nu, det känns som man levat i flera hundra år.
TSOOL:s musik och lyrik har alltid sökt sig bortom världen, ut mot galaxerna och den inre rymden. Psykedeliabanden och Pink Floyd är influenser som fortfarande är relevanta. Och TSOOL vill föra den budkaveln vidare.
– Vi var alltid mer än ett band, mer än några The Who-kopior vilket vi också kallats för.
– Jag hoppas att TSOOL ger lyssnaren en känsla av hopp, att inget är för sent. Får människor att släppa sin egen rädsla och öppna sig för nya världsbilder. Sudda ut allt vad tid och ångest innebär.
Där namnet The Soundtrack of Our Lives musikaliskt är en sammanfattning av rockhistorien, ser Ebbot bandet som en slags farkost eller härold som dels definierar samtiden, men också ringer in den nya världsåldern.
Myterna kring 2012 som undergångsår har betytt mycket för Ebbot och bandet, och det är inte en slump att han valt att sätta punkt nu.
– Det är ju omöjligt att inte märka att det pågår något stort. Jag tror inte på någon apokalyps men det sker något i det kollektiva psyket, och det har redan börjat. Kolla bara alla filmer och tv-serier som Matrix och Inception, folks sätt att uppfatta tid och verklighet håller på att förändras … och jag ser det som enbart positivt.
– Jag hoppas vi är soundtracket till allt detta, ett trappsteg till det nya. Men vi ska turnera fram till dess … och sen vi försvinna in i något slags wormhole och spela där, hahaha!

På en smulten ö
Många av låtarna på Throw It To The Universe har funnits till länge och bara väntat på den sista skivan. Det finns trots allt en plan i det planlösa, säger Ebbot och skrattar igen.
Texterna på albumet återkopplar också till hela karriären, ända sedan Carbide-tiden, så för de inbitna fansen finns det mycket att hämta och upptäcka.

Men vad ska det bli av Ebbot utan TSOOL?
– Musiken har varit hela mitt liv, känner jag. Andra intressen? Nääe, jag håller på med tre andra band och jobbar nästan uteslutande som producent och … kanske ska jag göra film, egen film. Eller bli skådespelare, varför inte?
Sysslar du någon av de vanliga svennehobbyerna, fotboll, jakt och fiske?
– Nej, inte alls! Fotboll kanske var okej innan man var könsmogen.

Var i världen trivs du bäst?
– Det finns en ö i Smögen, Hållö heter den. Ser ut som en tavla av Salvador Dalí, som om själva bergrunden smultit. Det är ett mycket speciellt ställe. Mycket speciellt. Det är universums mittpunkt för mig.