För mycket snällhet dödar

Fotografen Iiu Susiraja hade alltid drömt om att bli konstnär men först 2007 vågade hon lita på att det faktiskt skulle gå vägen. Det var då hon för första gången höll en digitalkamera i handen och knäppte den första trevande bilden av sig själv. Till en början fick inte ansiktet vara med, bara vader och handleder syntes. Men snart vågade hon visa mer och insåg att just här, i självporträttet, fanns något unikt.

– Till en början var bilderna ett sätt att överleva. Via dem har jag behandlat flera svåra perioder i mitt liv. Först blev det därför mycket mörker, jag minns bland annat en svart spetsduk som jag hällde chokladsås över. Då jag 2008 fick en studieplats vid Åbo Konstakademi kom humorn in i bilden.

Två år senare visades hennes första bildserie Hyvä Käytös (Gott uppförande) på Finlands fotografiska museum och i april 2010 publicerade Helsingin Sanomats Nyt-bilaga en artikel som förändrade allt. Upplägget som illustrerades med ett självporträtt av Susiraja iklädd genomskinliga strumpbyxor som hängde ner från hennes bröst hade rubriken ”Hur vågar hon”.

– Min mamma hämtade tidningen från kiosken på morgonen, själv vågade jag inte. Så började textmeddelandena komma. Jag gick från doldis till rikskändis på en enda morgon. Plötsligt fanns jag på allas läppar. Det kändes oerhört märkligt att folk mitt i allt fick se och veta så mycket om mig. Innan den artikeln hade jag mest funnits i ett vakuum, skyddad från omvärlden.

Hur påverkade uppmärksamheten dig?

– Vardagen förändrades inte, men däremot nog intresset för min konst. Något jag aldrig hade kunnat förutspå. Jag var så van vid mig själv att jag inte såg min fetma som så annorlunda. Många tycker fortfarande att jag är en för öppen och utlämnande fotograf. Själv vill jag nog bli ännu mer radikal, något som visserligen begränsas av att mina föräldrar fortfarande lever (skratt). Både de och min bror är ändå vana vid fotografierna nu.

Varför tror du intresset för dina bilder är så stort?

– Kanske för att den tjocka personen inte längre bara är objektet. Jag ligger inte passivt på en divan, utan finns även bakom kameran. Nyfikenheten hänger säkert också ihop med att mina kroppsbilder sticker ut i en värld som annars präglas av konformism. Tekniskt vågar jag däremot inte säga om jag avviker särskilt mycket. Idéerna och verket intresserar mig mer än tekniken.

Har lov av sig själv

Susiraja är övertygad om att hon aldrig skulle kunna fota någon annan på samma sätt som sig själv.

– Det vore inte okej att sätta någon i den situationen. Jag föreställer mig att gränsen för när det övergår till att kännas obehagligt för andra är hårfin. Mig kan jag däremot framställa i vilket ljus som helst, det är enkelt eftersom jag hela tiden har lov.

När är du nöjd med en bild?

– När fotografiet kommunicerar och känns kontroversiellt. Kriterierna är att det ska innehålla både humor och mörkare färger, något som kan komma via min blick. Sen är det viktigt att också situationen är så ren och äkta som möjligt. Bilden får inte kännas som skådespel, jag försöker vara så närvarande jag kan.

De flesta av Susirajas bilder är tagna i hennes föräldrars hem, en vardaglig och enkel miljö, med inslag av ryor, kavlar eller andra udda föremål som fungerar som startpunkt för tolkningar.

– Jag leker med tanken på hur man kan använda eller förändra saker, till exempel genom att såga isär en gummianka eller lägga bröddeg på en nalle. Huvudpoängen är att det är okej att agera fel, jag brukar säga att ”var olydiga så räddas ni”, för mycket snällhet dödar.

Hon jämför den överdrivna artigheten med när kameran tas fram och folk automatiskt börjar le.

– Jag själv har problemet att jag är lite för anpassningsbar och vän, det är många kvinnors arvssynd. Mina självporträtt har därför en stark ironisk underton. De är hyllningar till spontana människor, sådana som modigt tagit friheten att vara vad de är.

Mat provocerar

Också matvaror ingår i verken, bland annat korvar, sillar och bullängder. I sitt slutarbete liknar Susiraja konsten vid en biff. Alla vill njuta av den, på sitt sätt. Att mat ofta finns i centrum säger hon är ett ställningstagande, då föda i sig provocerar.

– Min relation till maten är rent materialistisk, råvarorna mitt arbetsredskap. Målet är inte att provocera, men eftersom mat innehåller en så stark moralisk aspekt kan man inte undvika kontroverserna som den orsakar.

Vilken är den vanligaste reaktionen på dina bilder?

– Åsikterna går isär. Naturligtvis är det inte svartvitt men kvinnor överraskas ofta av hur mycket jag vågar visa medan män fort går direkt på fetman och frågar om jag alltid varit lika tjock som nu. Visst har jag ibland tvekat att alls publicera vissa bilder. Men jag strävar inte efter att se bra ut, snarare stark. Därför kollar jag aldrig kommentarer på nätet. Jag måste få göra min konst i fred, människors åsikter ska inte få påverka den.

Vad betyder bilderna för dig?

– Massor. Jag har inga barn så bilderna är nog det viktigaste i mitt liv.

Trots att medieintresset fortsätter puttra ser Susiraja sig inte i konstvärldens centrum. Snarare finns hon lite vid sidan om, iakttagande. Chansen att ställa ut utomlands gror som tanke. Hemsidan har många utländska besökare men vissa betänkligheter hejdar förhastade val.

– Nog vill jag ha en bred publik, men samtidigt få fortsätta arbeta på egna villkor. Dessutom har jag bara suttit i ett flygplan en enda gång så bara det är en liten utmaning. Men visst bor det en liten narcissist i mig också. Frågan är bara om allt ska hända precis nu. Själv har jag inte bråttom.