Finlandssvenska barnböckers väg till Indien

Ett hundratal barn iklädda propra skoluniformer sitter på golvet i en av paviljongerna på bokmässan i New Delhi. Illustratören Salla Savolainen som bildsatt finlandssvenska Tove Appelgrens böcker om Vesta-Linnéa står på scenen.
– Vesta-Linnéa är söt, glad och aldrig arg, säger tioårige Jeet Tekchandani när han beskriver huvudpersonen i de nyöversatta böckerna.
Men böckerna han har läst skiljer sig från de finländska versionerna. Vesta-Linnéas mammas pojkvän har exempelvis blivit till Vesta-Linnéas pappa i den indiska versionen.
Det är absolut otänkbart att bo ihop utan att vara gift i Indien, säger förläggaren Arundhati Deosthale.

Stenhård konkurrens
Jag frågar om det inte är dags att utmana normerna för samboskap och får svaret att de diskussionerna bör föras bland vuxna och att barn inte ska exponeras för dem. Frågan är för känslig. Vi börjar prata om skillnader mellan indisk och finländsk barnuppfostran.
Det är en enorm press på indiska barn. De förväntas prestera och får inte utvecklas i sin egen takt.
Hon beskriver en stenhård konkurrens som tar fart när barnet är tre–fyra år och ska kämpa om att få gå i en bra skola. Uttagningen sker via intervjuer och poäng som bland annat bygger på var dina föräldrar utbildat sig.
Ogillar ett barn intervjusituationer kan det vara svårt att hitta en skola som vill ta emot barnet.

Vill ha flickberättelser

Det föds färre flickor än pojkar i Indien. Aborter av flickfoster sker i alla samhällsklasser, i städer och på landsbygden.
– Flickor ses fortfarande som en börda för många familjer, säger Arundhati Deosthale.

Det vill förlaget A and A Book Trust förändra genom att översätta böcker som har starka kvinnliga huvudpersoner. Bra berättelser berör oavsett var man bor, att fokusera på skillnader tycker hon är onödigt.
– Barn är rädda för att inte bli accepterade i skolan och för att bli ensamma. Vi tänker likadant, trots att vi äter olika slags mat.
Det var på den enorma bokmässan i Frankfurt som Arundhati första gången kom i kontakt med finländsk och nordisk litteratur.
– Amerikansk och brittisk litteratur fanns det mycket av i Indien, men nordiska böcker saknades.
Hon beskriver barnböcker härifrån som humoristiska och kreativa, samtidigt räds man inte tunga ämnen.
– Vesta-Linnéa lär sig hantera sina rädslor och vi följer hur hon växer som människa.

Naturen i litteraturen fascinerar
Den indiska bokindustrin blir sakta större, men trots det översätts få finländska böcker till språk som talas i södra Asien. En av pionjärerna är förläggaren Sunandan Roy Chowdhury. Redan år 2006 gav han ut en finländsk antologi på sitt bengaliska förlag Sampark. Nu är han aktuell med översättningen av barnboken Simo ja Sonia eli kadonnut Kerala av Sinikka och Tiina Nopola. Det är en berättelse om vänskap som sträcker sig över oceaner – från Kervo till den indiska delstaten Kerala.
– När jag vet hur den tas emot vet jag vad jag kommer att översätta härnäst.
Han är fascinerad av naturen i finländsk litteratur, men tror att ointresse är skälet till att mer europeisk litteratur inte når Indien.
– Ointresset är också omvänt. Hur många finländare känner till en bengalisk poet utöver Tagore?
Han syftar på Nobelpristagaren och författaren Rabindranath Tagore som var god vän med Mahatma Gandhi och som bland annat skrev texten till både Indiens och Bangladesh nationalsånger. Det har gått 65 år sedan Indien blev självständigt, men fortfarande tycker Sunandan Roy Chowdhury att det angloamerikanska dominerar den indiska litteraturen. Det gör att engelskan håller på att konkurrera ut ett trettiotal andra språk från den litterära scenen. Han hoppas på en större inhemsk och internationell mångfald och lovordar Fili som jobbar för att främja export av finländsk litteratur. På Fili är Iris Schwanck direktör. Hon är medveten om att litteraturexporten till Asien är begränsad.
– Det är en utmaning för oss att hitta förläggare och översättare i regionen.

Böcker till byarna
Nu när A and A Book Trust översatt åtta finländska barnböcker med flickor som huvudpersoner, tror hon att det öppnar dörrarna för fler författare att nå ut i regionen. Spridningen blir lättare när det finns ett etablerat nätverk. Även Arundhati Deosthale hoppas på att de finländska böckerna fortsätter att fylla de 130 bokrum som hon startat på den indiska landsbygden. De ligger i byar som tidigare inte haft tillgång till litteratur.
– Böcker är en nyckel i utvecklingsarbete, utan kunskap sker ingen långsiktig förändring.
Det innebär att de läsrum de öppnat i olika privatpersoners hem förutom litteratur, också erbjuder ordböcker, kartor och tidningar. Arundhati Deosthale och hennes man Arvind Kumar hoppas på att kunna utvidga verksamheten, men just nu finns inga resurser till det.
– Vi får inget finansiellt stöd, utan alla pengar från försäljningen av böckerna går till läsrummen i byarna.