Med starka armar i leran på heden

 Under en av de sista dagarna av filminspelningen av Svindlande höjder (Wuthering Heights) kämpade regissören Andrea Arnold med att ta sig upp för en lerig backe med en tung kameraväska på ryggen. Att använda bilar som transportmedel var inte att tänka på. Gyttjan på heden var djup och hon sjönk ner till anklarna i sörjan. Det var vått, kallt och blåsigt och utmattad av ansträngningen brast Arnold i gråt.

– Jag drog ner mössan över ansiktet så att ingen i teamet skulle se mina tårar. När jag väl hade släpat mig upp till toppen upptäckte jag att kameraassistenten också satt och hulkade, lika utsjasad som jag var, säger Arnold och skrattar vid minnet av den förfärliga dagen.
Tanken var att filmpubliken skulle leva sig in i passionen mellan Cathy och Heathcliff men också känna obehaget av att frysa och lukten av vått ylle, ackompanjerat av det ödsliga ljudet av vindens vinande. När Andrea Arnold såg den första råkopian av filmen blev hon förbluffad.
– Det såg inte alls lika hemskt ut som det på riktigt var.

”Oväntat anbud”
Med sina tre uppmärksammade långfilmer är Andrea Arnold en av Storbritanniens mest hajpade filmregissörer. De två första, Red Road och Fish Tank, utspelade sig i ett samtida England och Arnold var inte den enda som blev överraskad när hon erbjöds att regissera Emily Brontës klassiker Svindlande höjder skriven i mitten av 1800-talet.
– Anbudet var oväntat. Jag blev överlycklig eftersom jag alltid fascinerats av Emily Brontës roman men med tanke på alla tidigare filmatiseringar kändes det dumt med ytterligare en version. Men jag kunde inte motstå utmaningen.

Romanen Svindlande höjder är, tycker Arnold, konstig, vidlyftig och fullproppad av Emily Brontës undermedvetna tankar och drömmar. Filmen måste bli enklare.
I början lekte Andrea Arnold med tanken att förlägga kärleksdramat till nutid. Ganska snabbt avstod hon från planerna.
– Det kändes inte rätt. Romanen handlar om att vara kvinna i en tid när kvinnor inte tilläts ha en egen röst och ofta var fångar i ett äktenskap arrangerat av någon annan.
– Jag tänkte på Emily som skrev sin roman i ett feberlikt tillstånd, övertygad om att ingen skulle läsa den, och insåg att jag inte ville göra henne orättvisa.

Filmens Heathcliff, han som är hittebarn och kommer till den isolerade familjen Earnshaw från ingenstans, är mörkhyad vilket väckte uppståndelse vid urpremiären. Andrea Arnold påminner om att också Emily Brontë gjorde klart att Heathcliff inte var ljushyad.
– Heathcliff kan ha varit en slav från Liverpool, säger hon.

Arbetar på nytt manus
I en intervju läser jag att Andrea Arnold förbjöd sina unga skådespelare att raka sig. Hon ville att de skulle ha svallande hår på hjässan men även håriga ben och hår under armarna. Hår värmer när det är kallt och fuktigt.

– Shannon Beer, som spelar unga Cathy, blev förfärad så vi nådde inte riktigt målsättningarna, säger Arnold och skrattar.
Svindlande höjder hade brittisk premiär bara några månader efter en annan Brontëfilmatisering, nämligen Jane Eyre, regisserad av Cary Fukunaga. Jane Eyre är skriven av Emilys storasyster Charlotte Brontë.

Kan man tala om en tillfällig Brontëmani eller råder det ständigt Brontëfeber i England?
– Det är ovanligt med två Brontëfilmer samtidigt, säger Arnold.
Nu är Arnold på gång med nytt manus men vägrar yppa ett ord om vad det handlar om. Mycket arbete med manus återstår innan hon är klar.
– Uthållighet är en av de viktigaste egenskaperna för en regissör. Och så måste man ha starka armar förstås.