Stjärnballerinans slit är över

På soffan i det ljusa omklädningsrummet som vetter mot Tölöviken ligger en hög med slitna tåskor. Minna Tervamäki, 43, går igenom dem och väljer ut dem som hon täcks ge bort och förse med autograf inför lördagens föreställning av baletten Bajadären. Tervamäki dansar huvudrollen som tempeldansaren Nikiya, en allra sista gång.

– Visst är jag nervös. Det känns väldigt konstigt. Jag är lycklig över att ha kunnat dansa så länge men är också glad över att börja ett nytt kapitel, säger Tervamäki och byter sin tutu mot en träningsoverall.

Varenda muskel på hennes kropp syns tydligt. Hon är lång, spänstig och graciös, vilket ger henne ett flickaktigt utseende. Ändå är det 30 år sedan hon började balettskolan och 26 år sedan hon anställdes på Nationaloperan.

– I början kändes det konstigt att få betalt för något som varit ens hobby. Det här är säkert en delorsak till att dansare i början ofta inte är så bra avlönade.

Pensioneras vid 43
Samtidigt som debatten om att höja pensionsåldern intensifieras är balettdansarnas pensionsålder något man knappast kan tumma på.

– Jag brukar skämtsamt säga att höj bara, men räkna inte med någon publik om medelåldern i Törnrosa är femtio. Publiken vill se klassikerna och det är tyvärr inte trovärdigt med en alltför gammal prinsessa.

Det är få balettdansare, ännu färre premiärdansare, som klarar av att dansa ända till pensionsåldern.

– Efter trettio utvecklas och åldras folk på väldigt olika sätt. Ärligt talat tror jag att jag har väldigt goda gener och brås på min pappa. Han är 77 och cyklade tvåtusen kilometer förra sommaren. Jag har ätit hälsosamt sedan jag var ung och försökt se till att återhämta mig efter hårda träningar.

Hur förhåller du dig till åldrandet?
– Fysiskt har jag inte ändrats så mycket. Jag har samma ansatskraft och har till och med högre benlyft än tidigare på grund av att jag lärt mig att träna smartare. Jag hade det betydligt svårare som yngre då jag var väldigt självkritisk. I dag är jag mer avslappnad och gillar mig själv betydligt mer. Jag längtar inte tillbaka till ungdomen utan är väldigt nöjd just nu.

Vetgirig personlighet
Baletten var inte ett självklart val från början, men hon gillade genast att uppträda och skådespela. Hon har också alltid varit vetgirig.

– Det låter kanske lustigt, men ibland slappnar jag av genom att läsa vetenskapstidningar. Jag gillar att ta reda på och fundera på en massa saker.

Dansaryrket är slitsamt och fysiskt påfrestande och Tervamäki har inte heller undgått skador.

– Det är klart att man ibland, när det varit som svårast, funderat över ett karriärbyte. Varje gång jag skadat mig och inte kunnat dansa har jag ändå passat på att prova på något nytt: en kurs i uttryckskonst, sykurs, sångkurs, fotokurs, näringsterapi, ja till och med en kurs i maskinskrivning. Det har varit viktigt för mig att veta att jag skulle klara av att göra någonting annat.

För en som sett Tervamäki kämpa i träningssalen med svåra smärtor och gråta i omklädningsrummet är det som ett mirakel varje gång hon äntrar scenen.

Hur sker omvandlingen på väg till scenen?
– Det är adrenalinet som väller ut i venerna. Smärtan försvinner under föreställningen. Det fanns en tid då jag hade en svår period då ingen riktigt visste vad skadan berodde på. Jag klarade inte av att göra vissa saker i träningssalen, men på scenen lyckades jag.

Många av balettvärldens auktoriteter har hyllat Tervamäki just för hennes starka scennärvaro. Den levande ryska legenden Natalia Makarova prisade henne och kallade henne för operans enda stora ballerina då hon övade in Bajadären för förs-ta gången i slutet av 90-talet.

Den världsberömda franska stjärndansaren Sylvie Guillem fattade också tycke speciellt för Tervamäkis fantastiska utstrålning och skådespelartalanger vid uppsättningen av Guillems version av baletten Giselle.

Just känsligheten och uttrycksförmågan är egenskaper som gör att många säkert kommer att sakna henne.

– Sedan jag började har baletten blivit mer fysisk och dynamisk. Dansarna snurrar allt fler varv och hoppar allt högre; lite som idrottare slår de nya rekord. Faran är att själfullheten, förståelsen för dramat och essensen i dansen glöms bort.

Jobba smart
Tervamäki har jobbat med fyra olika balettchefer, av vilka Kenneth Greve är den senaste. I början kritiserades han för att använda piska mer än morot och inte ha förståelse för dansarnas olika fysiska egenskaper och att alla inte kan köra 120 procent varje dag.

– Varför jobba som en galning då man kan jobba smart? Vi har alla väldigt olika kroppstyper och det är ju slutresultatet som räknas, inte vägen till det.
Balettvärlden är hård och kräver många uppoffringar. Tervamäki brukar till exempel ofta avstå från att gå på bio efter en tung dag eftersom fötterna sväller när man sitter så länge.

– Jag hinner inte med allt jag vill, men är lyckligt lottad eftersom jag fått jobba i en kreativ, lite halvgalen organisation och emellanåt med verkliga genier.
Vanligen brukar Tervamäki lägga sina ömmande fötter i en hink med is efter föreställningen.

– Den här gången lägger jag en champagneflaska i isen i stället.

Tervamäki-metoden
Hela natten kan hon ändå inte festa eftersom hon redan följande morgon klockan sex åker till Paris för att träna med småkusinen, flamencodansaren Kaari Martin för en gemensam föreställning i april.

Sysslolös går hon inte heller efter det. Hon kommer att föreläsa inom företagsvärlden om hur man utnyttjar sin potential maxi-malt men samtidigt ser till att återhämta sig.

Dessutom kommer hon att fortsätta med egna dansföreställningar, göra dansfilmer och instruera andra i det hon kallar Tervamäki-metoden och syssla med luftdans. Operan lämnar hon egentligen inte heller helt. Redan i maj visas hennes koreografi Dansmatch i Almisalen och i höst kommer hon att ge balettlektioner på Operan.

– Allra helst vill jag uppträda för dem som inte har möjlighet att komma och titta på dans, på till exempel äldreboenden, sjukhus och för barn.