UNG OCH KLUVEN. Amanda Svensson känner att det är lyxigt att skriva. Ändå tvivlar hon ständigt.

Svensson med framgångssvindel

Amanda Svensson ville inte bli författare. Hon var för ung och hade inte upplevt tillräckligt för att ha något att säga. Men böcker blev det, och priser, och insikter om varför unga, inklusive hon själv, går på framgångsmyten om att man kan bli precis vad man vill.

När man googlar den svenska författaren Amanda Svensson vill lovorden aldrig ta slut. Hon debuterade som tjugoåring med den tokhyllade romanen Hey Dolly (2008), en gnagande historia om en tonårsskalle som är till lika delar neurotisk, skärpt och totalt omedveten. Bara för att återkomma tre år senare med Augustprisnominerade Välkommen till den här världen: hajpad som en suverän lek med poetiska skolbildningar och språknivåer, en stil som enligt recensenterna ”uppdaterar litteraturen med nya uttryck som genast ter sig självklara”. Själv har hon tröttnat på att pekas ut som ung kvinnlig författare.
– Det ligger så mycket förväntningar i kombinationen att vara ung och tjej, som att allt jag skriver automatiskt skulle vara självbiografiskt. Även om jag nekat till det tolkas mina böcker ofta så. Det bottnar väl i att många tror att unga människor bara är intresserade av sig själva, när man egentligen visst bryr sig om andra saker. Det är bara det att man inte vet så mycket om att vara något annat än det man är.
Eftersom skrivande är populärt bland unga kvinnor tycker Svensson inte det är något särskilt märkligt med att hon debuterade tidigt.
– Och ändå upplevs det faktum att jag är ung tjej som avvikande och definierande på samma sätt som en författares invandrarbakgrund kan upplevas.

Stör det dig?
– Ja, det är klart, jag har varit speciellt rädd för att folk inte skulle ta mig på allvar. Men det har tiden visat att de nog ändå gör. Samtidigt tycks det automatiskt finnas ett inbyggt intresse för mig som person, inte för boken i sig. Det är så medielogiken ser ut, man älskar ungdom.

Övertro på framgång
Greta, Claus och Simon, huvudpersonerna i senaste romanen, jagar alla mening i Köpenhamn och Malmö. De inleder ett avgörande triangeldrama som tvingar till både insikt och olust. Karaktärerna representerar inte en hel generation men däremot en tendens, ett tillstånd som Svensson tyckt sig märka: att många unga födda på 80- och 90-talet har gått på framgångsmyten om att man kan bli precis vad man vill.
– Det handlar inte bara om att peppas till att tro på sig själv, utan om att det i dag finns en övertro på att allt ska vara möjligt. Unga förväntas vara entreprenörer som tar ett helhetsgrepp kring sin framtid och skapar det perfekta liv som man eftersträvar, vilket egentligen är omöjligt. Man kan faktiskt inte alltid nå alla sina drömmar bara man vill det tillräckligt mycket eller jobbar hårt.
Svensson menar att den starka känslan av ansvar för det egna livet, att man förväntas vilja förverkliga sig själv på alla håll, har präglat också henne.
– Det är i dag väldigt lätt att känna att man misslyckats. Ungdomsarbetslösheten är utbredd, bostäder är svåra att fixa, det finns helt enkelt inte så många tydliga vägar framåt. Då är det jobbigt att stå där med känslan av att allt är ens eget fel, att man borde ha klarat sig men att det inte gick.
Hennes romanfigurer befinner sig visserligen inte på samhällets botten men däremot nog i ett själsligt tillstånd av att hela tiden behöva skapa sig själva.
– För dem är inget givet. De kan inte bara luta sig tillbaka och säga ”jag vet inte vad jag håller på med men det fixar sig nog”. Allt ska liksom putsas, de tror att de kan förändra sig själva genom bilden de visar upp utåt.

Något som gjort att de totalt tappat kontrollen över sitt inre eftersom de jobbar så väldigt hårt med den yttre bilden av vem de är.
– De har väldigt starka föreställningar om sig själva och sina problem, som kanske inte är reella. Simon har till exempel hela tiden fått höra att han inte är älskvärd vilket han svalt medan Claus alltid ansetts som ett problem och naturligtvis också blir det. Jag tänkte mycket på det när jag skrev, hur stor del av det egna jaget som bygger på att andra bekräftar vissa sidor hos en.

Förmätet att skriva
Att Svensson alls började skriva säger hon beror på böckerna runt om henne.
– Jag tror säkert att man kan skriva utan att läsa men jag hade inte klarat det. I tonåren hade jag en period då jag inte ville skriva alls, det kändes fånigt och var inget som premierades bland vännerna. Men till slut kunde jag inte låta bli, jag insåg liksom att jag lurade mig själv och började bry mig mindre om vad andra tyckte.

Din pappa, Per Svensson, är också känd skribent och journalist. Hur har han påverkat dig?
– Visst har mina föräldrar spelat en viktig roll, men inte genom aktivt uppmuntrande eller som bollplank. Däremot har läsning alltid varit viktigt hemma. Vi har omgett oss med väldigt mycket böcker. Eftersom jag tyckte det var normalt tog det tid innan jag förstod att det inte såg ut så hos alla. Fast visst har det känts lite trist att hålla på med samma sak som pappa och mamma (som är litteraturvetare, red.anm.). Jag ville inte att de skulle vara så nöjda hela tiden, och längtade efter att göra något eget som de inte förstod.
Svensson förklarar att hon länge tyckte det var förmätet att skriva, inåtvänt och utan desto större nytta.
– Fortfarande kan jag känna så under dåliga dagar, att det är för lyxigt och att jag är dålig på det. Samtidigt är tvivlet nödvändigt. Jag brukar trösta mig med att om jag inte tvivlade på att jag har något att komma med skulle jag antagligen inte heller ha det. Tvivel är ett tecken på reflektionsförmågan som behövs för att någon slags kvalitet alls ska vara möjlig.
Och ändå har det gått både bra och fort för Svensson, en väldig skillnad mot om man jobbat mot samma mål länge, menar hon.
– Efteråt mindes jag knappt hur böckerna kommit till. När, hur och av vem de skrevs. I början kändes det därför som om jag inte förtjänat framgången, att det är något man ska få först efter att ha kämpat och velat länge.
Nu är det tre månader tills hon ska bli mamma. Men Svensson tvekar inte. Hon har aldrig förstått varför man ska vänta med saker man vill göra. Fortfarande är hon ändå osäker på den yrkesmässiga delen av skrivandet.
– Jag kan få svindel när jag tänker på att jag inte riktigt vet hur de kommande åren ska se ut, hur jag ska försörja mig. Men däremot känner jag mig tryggare i min egen person, jag är inte lika vilsen som förut. Trenden att folk gifter sig och får barn tidigare sägs ju vara en generationsfråga. Många söker den typen av social trygghet när det blåser desto mer i det officiella yrkeslivet.

Amanda Svensson var en av de inbjudna gästerna under Mariehamns litteraturdagar som arrangerades i helgen.