Burning Hearts förenas av pop och passion

När jag ringer upp Burning Hearts, eller Jessika Rapo och Henry Ojala som de egentligen heter, firar bandet sportlov i Monäs, en liten by utanför Munsala i Nykarleby. Stämningen är uppåt. Nya skivan Extinctions har kommit ut för någon vecka sedan och recensenterna sparar inte på lovorden. Inhemska musiktidningen Soundi beskriver den som ”pophantverk med emotionell värme och känsla för detaljer”, svenska Upsala Nya Tidning talar om ”en fascinerande, nygammal mix av elektropop, folk­lore och 80-talistisk new wave” och Hbl:s musikkritiker Janne Strang hyllar plattan som ”en samling vemodiga poplåtar av första världsklass”.
Med erfarenhet, bland annat från andra hyllade band som Magenta Skycode, Cats On Fire och Le Futur Pompiste är skivrelease inget nytt för bandet. Däremot är soundet det.
– Eftersom vi bara är två kunde vi inte ha med trummor så tanken blev från början att köra mer elektroniskt. Först var det inte särskilt seriöst, vi ville liksom bara prova, men efterhand hittade vi det synthsound vi letade efter.
Att Burning Hearts blev just Jessika och Henry beror mycket på att musikkretsarna i Österbotten är små. 2004 deltog båda i en Sverigeturné med finlandssvenska banden Cats On Fire och Le Futur Pompiste. Henry spelade trummor i det första medan Jessika fungerade som sångare i det senare. Det var så de lärde känna varandra och bestämde sig för att grunda duon.
– Tiden räckte inte till att göra all den musik vi då höll på med, så vi valde att satsa på det här.
Med tiden blev de ett par också privat, med allt vad det innebär.
– Självklart har det både fördelar och nackdelar att vara ett par och göra musik. Vi känner varandra tillräckligt bra och kan vara ärliga också när det gäller att ge känslig kritik. Man vågar presentera personliga idéer och har nästan alltid gemensamma övningstider, säger Jessika Rapo.
– Men ibland känns det också som om allt vi talar om är musiken. Att vi dessutom bor ihop innebär att vi tillbringar nästan all tid tillsammans.
Namnet Burning Hearts har ändå inget att göra med bandmedlemmarnas brinnande kärlek till varandra. I stället är det en hommage till det numera nerlagda indiepopbandet My Favourite och deras mest kända låt.
– 2009 var vi inbjudna till New York Popfest. Då kom My Favourites sångerska Andrea Vaughn upp på scenen och sjöng med oss. Det kändes som om cirkeln slöts på något sätt, säger Jessika.

Skoningslöst om det svåra
Kännetecknade för Burning Hearts är att man inte ryggar för mörkare delar av den moderna tillvaron. Öppningsspåret The last day of the decade handlar exempelvis om dödsskjutningarna i köpcentret Sello 2010. Jessikas förtröstansfulla röst beskriver en av de mördade kvinnorna som gömmer sig för gärningsmannen. Orden är skoningslösa:

No doors, no walls could keep her safe
He would find her anyway
Hide-and-seek, she must have known the game

Tons of hatred, fists and bombs
Litres of blood and tears
I spell the headline for this New Year’s Eve

– Samma dag som tragedin inträffade i Esbo förberedde vi nyårsfirandet hemma i Åbo. Jag tog en paus och satte mig vid orgeln. Låten blev som ett minne av de här människorna, ett sätt att behandla det som hänt. Jag skrev ännu på den när nyårsgästerna anlände, förklarar Jessika.
Mycket av musiken kretsar kring liv som inte längre finns och på omslaget till den nya skivan syns en rad utdöda djurarter. Något som delvis också kan bero på att Jessika till vardags jobbar som högstadielärare i naturvetenskapliga ämnen.
– Vi hittade en bok om de här bortglömda djuren på bibban och tyckte de var värda att uppmärksamma. I låten Trade Winds ingår också en bit koordinatsystem och navigeringsmetaforer. Via skolan har Jessika naturlig kontakt med den sortens vokabulär, skrattar Henry.
Texterna anser båda att är viktiga.
– Flera tragiska och omvälvande saker inträffade i vår närhet och i samhället under tiden skivan kom till, händelser vi sökte oss till och förundrades över. Efter hand märkte vi att många av låtarna handlar om det mörkret. Sådant kan man inte bestämma på förhand. Den här gången blev det mer tragedi än kärlek och lycka, säger Jessika.

Inte trycka ner i halsen
Förutom i Norden släpps skivan Extinctions nu i Tyskland, Schweiz och Frankrike. Dessutom sköter ett litet skivbolag i Portland, Oregon om att få ut musiken i USA.
– Vi hoppas förstås att få mer inbjudningar att spela utomlands, få resa och träffa människor. Sådant som bryter av vardagen. Som band känns det som att vi nu tagit ett steg framåt. Texter och arrangemang blir bättre hela tiden vilket är spännande, säger Jessika.

Hur långt kommer man med en bra platta?
– Vi är förstås inte ute efter att trycka ner musiken i halsen på folk, vi måste bara tro på att människor hittar till oss och koncentrera oss på det vi kan och vill. Om man börjar fundera för mycket på vem som ska tilltalas är man nog ute på farligt djupt vatten, det kreativa måste få ha sin gång. Det är trots allt vi som ska tycka det är bra, avslutar Henry.

Burning Hearts live på Kuudes Linja i Helsingfors fredag 2.3. Läs även Janne Strangs recension av Extinctions här!