Emil Holmström vill ge alla verk en chans

Under de senaste tio åren har pianisten Emil Holmström blivit en allt oftare förekommande figur på våra konsertestrader. Han syns ofta på konserter med samtida konstmusik och uppträder dessutom som solist, kammar- och orkestermusiker.

Själv säger han att han kanske är mest känd för sin insats inom den samtida konstmusiken. Vid fyllda 31 har han spelat verk av nästan alla levande finska tonsättare. Det är de komplexa solo- och kammarmusikstyckena som han upplever som professionellt mest krävande.

Noter med idé

– Det svåraste med den nya musiken är att helt konkret lära sig styckena, men lika viktigt är att ge styckena goda framföranden. Den nya musiken lider ofta av medelmåttiga framföranden när all energi går åt till att reda ut komplicerade och krävande partitur. Men om man betänker att någon faktiskt skall lyssna på verken, vore det extremt viktigt att också forma noterna så att det finns någon idé bakom, säger Holmström.

Är du alltid övertygad om att det finns någon idé bakom de verk du spelar?
– Nej, inte alltid, speciellt med tanke på den mängd musik som jag spelar, kanske femtio verk per år. Men det är en del av min professionalism att ge styckena så goda framföranden som möjligt och ta till alla medel som behövs, oberoende av om det handlar om stora känslor och raseriutbrott eller att försjunka i zenmystik. Efteråt är det lättare att konstatera att stycket kanske inte var så fantastiskt.

Holmström säger att den stora skillnaden mellan att lyssna på och spela en konsert är att det som lyssnare är lättare att vara kritisk. Som musiker är det däremot naturligt att försöka se det goda i ett verk och göra det bästa av det material som finns till hands. Det är musikerns jobb.

– Alla verk är värda en chans. Det handlar om både tonsättarens och publikens rätt att höra ett gott framförande. Få musiker spelar musik för att visa hur dålig den är, undantaget är kanske Glenn Goulds tolkning av Mozarts pianosonater.

"Det kan vara bara gnissel och gnäll, men det måste finnas något som väcker mitt intresse." Det första Emil Holmström fäster sig vid när han tar sig an ett nytt verk är klangen. På samma sätt som han reagerar på språket hos en författare på första sidan i en bok, måste musiken klinga på ett personligt sätt från första stund.

– Det kan vara bara gnissel och gnäll, men det måste finnas något som väcker mitt intresse. Om första sidan är extremt olovande, är det sällan som stycket visar sig som ett mästerverk senare. I allmänhet brukar den första notsidan väcka många frågor och det är en bra sak.

Nya influenser

Den stora skillnaden mellan ny och gammal musik är enligt Holmström att man sällan lyssnar på ny musik för att få saker bekräftade, utan för att låta nya influenser påverka ens syn på omvärlden. Det ger en viss frihet och möjlighet att använda sin fantasi. Det handlar också om att den nya musiken inte alltid har en direkt tradition att falla tillbaka på.

– Med de klassiska tonsättarna är det annorlunda: språket och kontexten finns redan, reglerna, konventionerna och gränserna likaså. Allt hänger samman i en komplex väv, där varje liten förändring i betoning måste balanseras för att hålla helheten intakt. Kravet och utmaningen är egentligen att spela så fantasifullt som möjligt inom vissa ramar.

Av de klassiska tonsättarna tilltalas Holmström mest av Beethoven, Mozart och Schubert. Beethoven kommer också att stå i fokus en lång tid framöver när Holmström i dagarna inleder en konsertserie där han spelar Beethovens samtliga sonater för violin och cello tillsammans med violinisten Pasi Eerikäinen och cellisten Petja Kainulainen. Serien spänner över fem konserter som alla spelas en gång i Grankulla, Borgå och Kuopio.

– För mig står Beethoven på många sätt i centrum för hela den västerländska konstmusiktraditionen, både kompositions- och instrumenttekniskt. Allt som Beethoven skrivit är inte genialt, till exempel i hans tidiga verk, men då gäller det bara att förverkliga musiken väl och se de olika nivåerna, både när det gäller detaljplanet och storformen.

Estetiken i pianot

Emil Holmström bor i en tvåa i Berghäll tillsammans med sin fästmö, flöjtisten Malla Vivolin och att stiga in i hemmet är från första stund en estetisk upplevelse. Golvet består av breda brädor som målats vita, det är högt till tak, på väggarna hänger några omsorgsfullt utvalda, snyggt upphängda grafikverk, medan vardagsrummet domineras av en stor helviolett vägg.

Går det att dra paralleller mellan estetiken i ditt hem och din pianism?
– Hemma njuter jag av att få styra och ställa och känna att allt är i balans. Hemmet får gärna vara en källa till ro och harmoni. Men som konstnär ser jag att det finns ett visst värde i att söka det vackra, även om det inte går att blunda för det motbjudande. Beethoven är ett bra exempel på en tonsättare som kan ta till extremt fula och grova lösningar, som behövs för att få helheten att fungera.

– Ibland finns det något i det som är motbjudande som är så verkligt att man måste se och erkänna att det är en del av vår existens och civilisation. Om den nya musiken skall spegla samhället tror jag man inte kan blunda för det. Det räcker med att jag tittar ut över Helsingegatan: här finns till största delen vackra hus men också mänsklig misär. Estetiken är på något sätt närvarande i allt vi ser och gör.

En version av artikeln publicerades i Hbl 5.2.