Sisu på skolgården

GÖTEBORG

Eija Hetekivi Olsson, 38, växte upp i Göteborgsförorterna Gårdssten och Bergsjön. I Ingenbarnsland låter hon oss möta Miira, en tjej som rör sig hemvant i Eijas egna ungdomslandskap.
Miira är tuff. Hon drar sig inte för att banka skiten ur jämnåriga killar. Samtidigt drömmer hon om att bli hjärnkirurg.

Viljan att förändra är stark hos Miira. Hur mycket av den kraften har hon fått av dig?
– Miira behöver inte låna andras krafter. Hon har egna krafter och kapaciteter. Alla människor har det, även små människor.

Lust att lära
Eija Hetekivi Olsson föddes i Sverige 1973. Hennes föräldrar kommer från Finland. Redan som barn ogillade hon orättvisor. Debutromanen handlar om vuxnas maktutövning mot barn. Miira upplever skolan som både odemokratisk och lärardiktatorisk.
Ändå utbildade Eija sig till lärare. Varför blev det så?
– Det är en jättestor fråga, men om jag begränsar den och fokuserar på en sak så är det lusten att lära som har lett mig dit jag är i dag.
Hon har nått dit längs krokiga vägar. Efter två veckor i gymnasiet hoppade Eija av. Senare arbetade hon heltid som trappstädare och på restaurang innan hon som vuxen läste in gymnasiet på Komvux, Sveriges kommunala vuxenskola.
Efter Komvux läste hon historia och samhällskunskap på universitetet och blev så småningom själv lärare, även om hon just nu inte jobbar som lärare.
 

Tändare som vapen
Bokomslaget på Ingenbarnsland pryds av en trimmad gaständare. Miira, flickan i romanen, går ständigt omkring med en i fickan. Hon bränner sotfläckar i trappuppgångarna och tillsammans med sin kompis Vera sätter hon av misstag eld på skogen. Enstaka papperskorgar brinner, liksom en brasa lutad mot skolhuset.
Hennes lek med tändaren har en mörk bakgrund. I Sverige brinner mer än en skola per dag. Sverige toppar statistiken över skolbränder i Europa – och Göteborg är värst i Sverige.

Vad berättar det här?
– Det viktiga är inte vad det berättar för mig. Det viktiga är vad barn och elever har att berätta om vad de tycker om skolan och samhället. Det tycker jag att de vuxna ska ta reda på, i stället för att vara så otroligt upptagna med att skuldbelägga och bestraffa barnen.
– Många barn upplever, precis som Miira, skolan som vuxen- och lärardiktatorisk. Jag saknar barns och ungas röster.

Segregerande skola
När Eija bodde i Gårdssten samsades människor från 80 länder i stadsdelen. Finländarna var en väldigt stor grupp. Föräldrarna kämpade för att behålla de finska hemspråksklasserna.
I boken är Miira rädd att hon ska bli efterbliven av att gå i finnballeklassen.
Miira längtar bort från sin ställning i den finska klassen och i förorten. Från att vara sämre och mindre värd än andra. Det som också gör Miira arg är att hon måste lära sig sämre svenska, läsa svenska för invandrare, trots att hon är född och uppvuxen i Sverige.
– Vi har hela skolor med barn som är födda och uppvuxna i Sverige, men som läser svenska som andra språk. Varför? Det är ett exkluderande, segregerande och nedvärderande system som förutsätter att barn vars föräldrar inte är födda i Sverige, är svagare och sämre på att fatta än barn vars föräldrar är födda i Sverige.

Vad säger du till dem som tycker att Sverige bestulit finska barn deras språk?
– Jag är inte emot flerspråkighet. Den stimulerar hjärnan och kreativiteten.
– Det jag ifrågasätter är hela vårt segregerande skol- och samhällssystem. Miira kunde lika gärna ha gått i en grekisk eller en turkisk hemspråksklass i en förort. Hon hade fått läsa svenska som andraspråk då också, blivit sedd som sämre och varit mindre värd. Klass föregår etnicitet som stigmatiserande faktor. Om Miira hade fötts in i ett välbärgat område, hade hennes förutsättningar sett helt annorlunda ut.

Stökar med språket
Miira blir av en lärare beskylld för att stöka till det svenska språket. Hon hittar på egna ord. Det gör också Eija. Miira kan till exempel argskämmas.
– Miiras känslor är så komplexa att orden inte räcker till, därför har jag kombinerat dem för att få dem att räcka till. Ibland kommer de nya orden spontant, ibland först efter ett tag.
I Sverige har det på kort tid kommit ut flera böcker som handlar om sverigefinskt förortsliv på 1970- och 1980-talen. Susanna Alakoskis Svinalängorna fick stor uppmärksamhet 2006.

Varför kommer det ut flera böcker som handlar om sverigefinsk misär just nu?
– Min bok handlar inte om sverigefinsk misär. Den handlar om förortsliv upplevt utifrån ett barn- och elevperspektiv. Med fokus på kön, klass och etnicitet. Nu har jag gett barn rätten att tala, tänka och tycka. Nu får vuxna som läser bara lyssna och se sig själva, skolan och samhället de har skapat utifrån barns ögon.

Vilket förhållande har du till Finland i dag?
– Jag har varit där väldigt mycket sedan barnsben. Jag har vänner och släkt i Finland. Jag kan finska. Det är det förhållandet jag har. Nu är det rätt många år sedan jag var i Finland, men jag ska dit igen.

Kommer du att skriva fler böcker?
– O, ja. Jag har bara börjat. Men det gäller att ha möjlighet att skriva. Det är också en ekonomisk fråga. Vilka är det som har råd att sitta och skriva böcker?