Stefan Bremer vill leka med kameran

För den som är ung i dag går det knappt att föreställa sig Helsingfors på 1970-talet. Stefan Bremer ser plågad ut vid minnet av sin ungdoms stad.
– Staden var deppig. Ingen visade känslor och jag blev sur och gjorde några provocerande bildserier.
– Men i början av 1980-talet hände någonting. Det kom uteserveringar och klubbar och staden piffades upp. Den utvecklingen har fortsatt. I dag vågar folk vara glada och till och med le mot främlingar på stan.
I sin egen dokumentation av Helsingfors – den han kallar en kärleksförklaring – ser Bremer tydligt hur staden har förändrats och utvecklats. Fotografierna från 1970-talet föreställer ofta utslagna gubbar, de som överlevde kriget fysiskt men fick psykiska skador för resten av livet. På bilderna från 1980-talet dominerar det narcissistiska nattlivet med dekadenta outsider och ungdomsgängen utanför järnvägsstationen. Och sedan kom så småningom de färgstarka bilderna av en storstad och dess urbana invånare.
Men ungefär i samma veva blev fotograferandet inte roligt längre.
– Att ha fotografi som yrke innebar förr att man ständigt släpade på grejor. Till slut orkade jag inte, säger Bremer.
Glädjen att fotografera återkom i och med digitaliseringen. Stefan Bremer köpte en behändig digital pocketkamera och upptäckte hur roligt det var att plåta.
– Jag kunde leka med kameran och insåg att det var vad jag behövde, förklarar han.

Ovetande motiv
Den digitala kameran är revolutionerande också för dem som fotograferas, bland annat för att de inte alltid vet om att de är motiv på ett foto. Bremers foto av ett pussande ungt par på kajen utanför Gamla saluhallen är omöjligt att inte tycka om. Men det förälskade paret hade ingen aning om att de blev fotograferade. Å andra sidan är de inte lätta att identifiera, eftersom ansiktena är dolda.
– Var och varannan fotar med sin mobil i dag men en fotograf måste förstås tänka på integritetsskyddet, påpekar Bremer.
Som ung fotograf, ny i branschen, insåg Bremer vikten av att vara öppen med fotograferandet när man porträtterar vanliga människor. Detta var i slutet av 1970-talet och Bremer brukade hänga kring järnvägsstationen där subkulturerna och småbusarna samlades.
Han lärde sig att diskret, kanske bara med ögonkontakt eller ett menande leende, ge en vink om att han fotade och ofta var det allt som behövdes för att skapa kontakt. Bremer upptäckte att många faktiskt ville bli fotograferade.
Men ibland fanns inte tid för antydningar och då kunde kvällen sluta med att han fick på käften.
Allra farligast blev det i Libanon dit Stefan Bremer var utsänd av Suomen Kuvalehti. Medan journalisten satt på hotellet och skrev spankulerade Bremer omkring i Beirut och begick misstaget att fotografera militära mål. På en enda dag lyckades han bli arresterad tre gånger. Dock hittade soldaterna aldrig den film han hade gömt i strumpan.
När folk känner igen sig själva på en fotoutställning ringer de och har synpunkter. Men vanligare är att man redan vid fotoögonblicket tackar nej till all publicering.
– Om jag verkligen vill ha bilden försöker jag förstås övertyga dem jag fotograferat om att ge sitt tillstånd. Det händer att de går med på det men det är sällsynt.

Fotoutställningen Helsinki visas i Stoas galleri 2.2.–11.3. Fotoboken Helsinki ges ut av Teos.