Melissa Horn. Foto: Leif Weckström.

Melissa Horn har 25-årsångest

Melissa Horn fick biljetterna till kvällens Svenska Talande Klubben att sälja slut snabbare än någonsin tidigare. På några få år har hon blivit en av Sveriges mest efterfrågade artister.

Melissa Horn har aldrig gått i musikskola. I stället var det mamma, sångerskan Maritza Horn och högstadiets musikundervisning som fick henne att börja spela gitarr. Efter gymnasiet testade hon att skriva ett par egna låtar. Det kändes ”kul och befriande” och sedan hörde skivbolaget plötsligt av sig. Svenska Dagbladet beskrev debutplattan Långa nätter (2008) som ”mjuka relationsorienterade visor, känsligt framförda med slagsida åt det gråtmilda och högstämda”.
Och visst, med låttitlar som Det känns ännu sämre nu kunde man få för sig att Melissa Horns hypade textrader går mot det sentimentala. Men den väldiga skaran fans (Melissa har bland annat dubbelt fler Facebookanhängare än Håkan Hellström) är bombsäker: det handlar om hur orden levereras och landar i munnen.
– Det är inga konstiga saker jag skriver om. Jag har inte levt ett extra spännande liv utan är precis likadan som resten. Till stor del handlar låtarna egoistiskt nog mer om mig själv än om till exempel killar.
Texterna är självbiografiska, något Melissa Horn ser som självklart.
– Det är hela poängen och utmaningen med min musik. Jag fantiserar inte ihop historier utan plockar dem ur vardagen. Ofta är jag precis så förvirrad som texterna låter förstå. Det är personligt utan att bli privat.

Men var går gränsen?
– Låtarna betyder alltid något annat för mig än för publiken. Allt beror på den som lyssnar. Jag tycker det är skönt att bli berörd av musik, men då måste man också våga berätta. På det sättet är jag kanske en ältare. Jag gör musik där man får överanalysera, vara deppig, grubbla. Jag tror det är ett sätt att ta sig genom det som känns tungt, gå vidare.

Motreaktion till tekniken
Melissa Horn är en i raden av många unga musiker som anses ha tagit till sig vistraditionen och uppdaterat den. Ändå tycker hon inte att genren som sådan spelar särskilt stor roll.
– Så fort man spelar gitarr och texten står i fokus vill folk kalla en för vissångerska. Men visst är det fint att ses som en del av något som går långt tillbaka i tiden. Själv tror jag efterfrågan på artister som mig, Ane Brun och Anna Ternheim kommer som en motreaktion till all teknik som i dag verkar sluka oss. Vi umgås ju knappt utan petar mest på våra mobiler. Jag tror det finns en längtan åt det andra hållet, att prata om saker, komma under ytan, hitta djup.
Nu är det ändå ett tag sedan hon skrev egna texter.
– Jag inbillar mig att jag glömt hur man gör. Det kan börja med någon rad, bara jag känner tillräckligt mycket kommer sedan resten. Ibland tänker jag att jag använder ett för enkelt språk. Jag sjunger som jag pratar men väger varje ord. Tror man bara själv på texten så hörs det.

Vad önskar du dig av framtiden?
– Jag tänker mycket på det där och har typisk 25-årsångest. Det är i min ålder man förväntas ta avgörande beslut och eftersom jag valt ett speciellt yrke är jag livrädd att allt det här ska ta slut. Jag har ingen b-plan utan hoppas bara få fortsätta spela.

Ströplatser till den så gott som slutsålda spelningen på Korjaamo kan finnas på lippu.fi.