Dödsdomen hänger över Saviano

Rom.
– Bankerna har i dag har ett sämre immunförsvar, säger Roberto Saviano nästan omedelbart, när jag efter flera dagars försök äntligen får tag på honom på telefon.
Med immunförsvar menar Saviano bankernas oförmåga eller ovilja att undvika att ta emot svarta pengar. I dag mer än någonsin. Förklaringen är den ekonomiska krisen.
– Alla vill att ekonomin skall ta fart igen, då tittar inte bankerna på vem som sätter in pengar.
I Italien är denna situation påtaglig. Landets maffia AB omsätter 140 miljarder euro om året och förfogar över 60 miljarder i likvida medel.
– Maffian vinner och får byggkontrakten, inte för att de trycker upp en pistol i ansiktet på den som fattar beslutet, utan för att de, i ett land i kris, har de bästa företagen och kan investera.
Som journalist och debattör kommer Saviano med konkreta förslag, som att företag som är registrerade i skatteparadis utomlands inte borde få investera i Europa; väl medveten om att inget EU-land hittills av ekonomiska skäl har vågat fatta ett sådant beslut.

Gillar Mario Monti
Roberto Saviano gillar Italiens nya tekniska regering ledd av ekonomiprofessorn Mario Monti. ”Den går det att föra en dialog med. Det gick inte med Berlusconi.” Samtidigt oroas han över att regeringen Monti mitt uppe i det väldiga saneringsarbetet av Italiens ekonomi och infrastrukturer mycket sällan nämner det där lilla ordet som alla verkar frukta: ”mafia” som det skrivs på italienska.
Av Silvio Berlusconis många lagförslag, som skulle sätta munkavle på landets journalister, blev det ingenting. Pressfriheten i Italien har inte inskränkts. Saviano skriver vad han vill i sitt husorgan, den stora tidningen La Repubblica. Det visar inte minst hans öppna brev till Nicola Cosentino häromveckan efter att parlamentet för andra gången röstat nej till domstolens begäran att häkta den före detta statssekreteraren för samröre med den napoletanska camorran. ”Dra inte en lättnadens suck”, skriver Saviano som utpekar Cosentino som skyldig, om inte juridiskt så moraliskt för det sätt på vilket han styrt sina hemtrakter som också är Savianos.
Pressfriheten är inte ett problem för italienska journalister, betonar han. Däremot självcensur. Den som utmanar makten blir uthängd och smutskastad och måste räkna med att motståndaren kommer att göra allt för att ifrågasätta journalistens trovärdighet. Det hände Saviano i fjol, efter att han debuterat i ett eget TV-program. Savianos monologer blev efteråt också en bok, Kom med mig, som nyligen utkommit på svenska. Programmet hade tittartoppar på hela tolv miljoner. Efter att Saviano kartlagt hur den kalabresiska maffian ’ndranghetan investerar i Norditalien startade Berlusconis tidning Il Giornale en namninsamling mot honom och hans journalistik och började smutskasta hans familj.

Osynlig, på flykt
På fredagen fick Roberto Saviano ta emot Olof Palme-priset i Stockholm, ett pris som han delar med den mexikanska journalisten och författaren Lydia Cacho. För Saviano sammanfaller detta viktiga pris med hans återkomst på den italienska mediearenan. I sex månader har Saviano varit osynlig och levt i New York, där han bland annat hållit föreläsningar på New York University.
– Det var närmast en flykt. Uppmärksamheten hade blivit för stor. Jag behövde andas friskt luft, säger han.
Hans amerikanska livvakter var förstående och lyssnade på hans frihetsbehov. För första gången på fem år åkte han tunnelbana, köade i snabbköp och gick långa promenader med livvakterna på diskret avstånd.
Han har också skrivit färdigt sin nya bok som delvis handlar om New York. När den kommer är osäkert. Först skall den redigeras och han funderar på att denna gång först publicera utomlands och inte i Italien, där han åtminstone tillfälligt har brutit med det Berlusconi-ägda förlaget Mondadori efter ett häftigt gräl med dottern Marina Berlusconi som är vd.

Ett hemskt liv hemma i bunkern
Nu är Saviano tillbaka i sin italienska bunker – de bostäder som den italienska staten ställer till hans förfogande. Boende i egen lägenhet är det inte tal om. I Gomorra har Saviano inte bara avslöjat, utan även smädat camorran som i honom ser en dödsfiende att eliminera till varje pris.
- Förr fick jag ibland sova instängd på militärkaserner. Nu flyttar de runt mig var tredje dag. Ofta i Neapeltrakten, men även i Norditalien och på Sicilien och Sardinien. Det händer att jag vaknar mitt på natten av ångest och inte vet och kommer ihåg var jag är. Det är ett hemskt liv, avslutar Saviano.