”Vi måste börja prata om vem som lagar maten”

I konservhyllan i en vanlig finsk matbutik finns ett väldigt utbud av burkmat. Avdelningen är synonym för billigt käk. De flesta av burkarna kostar inte mer än ett par euro, trots att de kan innehålla en lång rad ingredienser.
Det var en sådan här burk, full av köttfyllda tortellini i tomatsås, som fick fart på dokumentärfilmaren Katja Gauriloff. Hon bestämde sig för att ta reda på hur burken kunde vara så billig, var råvarorna hade sitt ursprung och vem som producerar dem.
– När man går till den där butikshyllan är det lätt att vara nyhjälplös. Överallt står det ”billigt”, ”enkelt” och ”lättlagat”. Men konservburken är också en symbol för den globala matproduktionen, den avslöjar hur mat i dag tillverkas och transporteras. Jag ville se vilka människor som står bakom burken. Vem som plockat tomaterna, slaktat grisarna och malt mjölet.
Planen visade sig vara allt annat än enkel.
– Det var extremt svårt att vaska fram informationen om råvarornas ursprung. På de flesta burkar står det bara ”made in EU”.

Slakt i ultrarapid
Det skulle visa sig att konservburkens resa sträckte över osannolika 30 000 kilometer, från starten i Brasiliens malmgruvor, via ett otal länder i Europa, för att till slut landa i Finland. Över fyra år tog det för Katja Gauriloff att hitta fram till de rätta enskilda odlingsfälten, fabrikerna och slakthusen. Väl där ville hon vara öppen med vad hon var ute efter.
– Jag förklarade för ställenas chefer att vi måste få följa hela tillverkningsprocessen och lät dem hela tiden se vad vi gjorde. Efter hand stärktes förtroendet mellan mig och arbetarna, så pass att de kunde delge mig sina drömmar och förhoppningar. Till slut ville alla berätta sin historia.
Resultatet blev dokumentärfilmen Säilöttyjä unelmia, en lågmäld men samtidigt absurd och skakande skildring av enskilda människors arbetsinsats för en enda lågprissatt konservburk. Bland annat väljer Katja Gauriloff att visa uppskakande bilder från industriella slakthus i Polen och Rumänien där grisar och kor styckas i ett extremt högt tempo.
– Samtidigt är det viktigt att vi inte tror att den här sortens matproduktion alltid sker ”någon annanstans”. Det är att vara blåögd. Det kan lika gärna pågå i Finland.
Gauriloff lyfter fram att filmen också innehåller ljusa ögonblick och jordnära drömmar om en annan framtid.
– Ingen av arbetarna visste att råvaran de producerade var tänkt att konserveras. Då de hörde det blev de förvånade men tyckte att det lät som fin mat, också fast de facto själv åt betydligt mer hälsosam, om än enkel kost. De flesta jag talade med hoppades att deras barn skulle få det bättre, att de inte skulle behöva jobba med så lågavlönade uppgifter. Jag är tyvärr rädd att det inte blir så då dylika arbeten tenderar gå i arv från generation till generation.

Är det här en kritisk film?
– Ja, trots att jag inte konkret uttrycker det. Jag har aktat mig för att vara övertydlig. Jag vill att tittaren själv ska ta ställning. Här i Finland är vi så långt från den här verkligheten, många av oss har ingen relation till de här arbetsuppgifterna längre. Samtidigt står ett oändligt matutbud ständigt till förfogande, vi kan välja att äta precis vad vi vill. Behöver vi verkligen färska jordgubbar i januari? Att de finns där i hyllan är en självklarhet, men tillika alldeles galet.

Inte ett dugg klokare
Katja Gauriloff tror att hennes film kan skaka om tittaren för stunden, men sedan återgår man lätt till vardagen och glömmer vad man sett.
– Å andra sidan kanske en mer bestående effekt kan vara att männi­skor börjar kräva mer. Vi måste börja prata om varifrån maten kommer, vem som lagar den, även om det verkligen är en djungel. Att göra den här filmen har inte gjort mig ett dugg klokare.

Hur resonerar du själv vid butikshyllan?
– Inte är jag någon ängel och har som så många andra sällan råd med ekomat. Men visst försöker jag tänka efter. Häromdagen köpte jag frusna blåbär och trodde automatiska att de var inhemska. Väl hemma blev jag väldigt besviken när jag insåg att de kom från Polen. Jag vill tänka att vi kan påverka, vi måste tro det.

Filmen har till hälften utländsk finansiering och är redan såld till ett tiotal länder.

Säilöttyjä unelmia har världspremiär under festivalen DocPoint som inleds nästa vecka. Filmens finländska biorelease är nästa fredag, den 27 januari.