Tre romaner som förändrade Michel Ekman

 År 1998 insjuknade Michel Ekmans pappa i en obotlig cancer. Medan fadern långsamt tynade bort satt Ekman vid hans sjukbädd och reflekterade över deras relation och det som blivit osagt. Det blev en tung period men Leo Tolstojs mastodontroman Krig och fred gav handfast lindring i sorgen.
"... varje kväll kunde jag en stund finna, inte tröst men glömska i Tolstojs övertygande försäkran om det obönhörligt lagbundna i liv och död ..." skriver Michel Ekman i den kommande essäsamlingen Utanför tiden (Schildts)
– Krig och fred hjälpte mig att uthärda, förtydligar Ekman när vi möts till intervju hemma i hans vardagsrum.
Vi pratar om honom och hans far – å ena sidan hade de ett gott förhållande, å andra sidan fanns det områden där de inte hade något gemensamt.
– Min pappa var visuellt och musikaliskt begåvad men ordet var inte hans grej. Han var sluten och han levde inte i berättelser.
Under faderns sjukdomstid gick det upp för Ekman hur orolig hans far i tiderna måste ha varit för sin ende son. Michel Ekman hade lämnat sitt äktenskap med hustru och son och hankade sig fram som kritiker och studerande, helt oklar med vad han ville med sitt liv. Själv kallar han den här perioden för sitt ingenmansland.
– När mina egna söner började närma sig vuxenåldern förstod jag hur egocentrisk jag hade varit. Jag identifierade mig med min pappa och insåg att det måste ha varit tungt för honom. Han hade inga karriärambitioner för mig men som alla andra föräldrar ville han vara trygg i insikten om att hans barn hade det bra.
Krig och fred är en av tre extra viktiga romaner för Michel Ekman. De två övriga är Stäppvargen av Herman Hesse och Stiller av Max Frisch.
Stäppvargen fick honom som ung att lämna de finlandssvenska marxisterna och bli en individualist medan han som äldre kunde identifiera sig med romanens femtioårige huvudperson, Harry Haller.
Och Stiller underlättade för honom att fatta det viktiga beslutet om att lämna sitt äktenskap och återinträda i studievärlden. Dessutom gav romanen nya insikter i det äktenskapliga samlivet, som i konsten att gräla, vilket Ekman inte hade upplevt i sitt föräldrahem.
– Jag var fångad i en återvändsgränd, olycklig och destruktiv, och förstod mig inte på mig själv. Stiller hjälpte mig att få syn på det.
Gemensamt för de tre romanerna är att de grep in i Michel Ekmans liv vid avgörande tidpunkter och att han ramlade över dem av en slump. Nu har de resulterat i en självutlämnande essä i samlingen Utanför tiden.
De fyra övriga essäerna i samlingen handlar om poeter som lyckats förhäxa Ekman, om jobbet som litteraturkritiker och om filmregissören Eric Rohmer.
 

Behovet att berätta
Viljan och behovet att berätta om sitt liv har Michel Ekman alltid haft.
– Jag försöker förstå mitt liv genom att berätta om det. Ibland har det blivit en ljus berättelse, ibland har jag blivit beklämd, säger han.
Från att tidigare ha rekapitulerat sitt liv endast för sig själv och sina närmaste öppnar Ekman nu sitt liv för en större publik, med hjälp av de böcker och filmer som berört honom. Filmregissören Eric Rohmer var indirekt den som inspirerade till projektet.
För några år sedan beslöt sig Michel Ekman för att återuppleva sin ungdoms stora filmupplevelser på Filmarkivet. Nöjd och glad efter att ha återsett Andrej Tarkovskijs och Luchino Viscontis mästerverk ville han se något han missade som ung, nämligen den franska nya vågen. När så Eric Rohmer avled visade Filmarkivet en retrospektiv av hans filmer och upplevelsen blev magisk.
– Det är obegripligt hur starkt Rohmers filmer grep mig, säger Ekman och ger en kort sammanfattning av sin Rohmer.
– Hans filmer handlar om unga människor som är öppna och som gör livsavgörande val. Man får aldrig veta hur det gick men man vet att valen följer dem resten av livet. Och så funderar man på sina egna val.
I ett försök att förstå varför han tyckte så mycket om Rohmer skrev Michel Ekman en essä om den franske filmregissören. Han vinnlade sig om att minnas och upptäckte hur roligt det är att vistas i sina minnen.
– Minnena kommer om man ger dem lillfingret. Men för att aktivt kunna minnas episoder från sitt liv krävs att man inte har något som pockar på.
 

Överrumplad av poesi
Försjunken i hågkomster från sin ungdom mindes Ekman hur han som ensam och dysfunktionell tonåring upptäckte poesin. En vän i den politiska rörelsen visade honom Peter Sandelins diktsamling Tyst stiger havet. Ekman blev lika överrumplad och hängiven som han skulle bli trettiofem år senare vid mötet med Rohmer.
 – Jag blev förvånad över att man kunde skriva så. Dikterna fungerade som en trollformel som försatte mig i en annan värld.
Sandelin följdes av namn som Gunnar Björling, Tomas Tranströmer och Lennart Sjögren. I dag recenserar Ekman lyrik i Hufvudstadsbladet och Svenska Dagbladet.
De ambitioner han en gång hyste om att själv skriva poesi har han för länge sedan skrinlagt.
– Jag försökte nog men resultatet kändes bristfälligt och tunt. Skrivandet är ett livsbehov för mig men jag har inte en fiktiv värld inom mig att uttrycka. Det är läsandet som gör det möjligt för mig att skriva.