Intervju: Rumsren rasism och den stora skrällen

– Jag skrev boken för att göra något av den frustration jag kände inför riksdagsvalet i våras och det som blev resultatet. Vi journalister hade sprungit Soinis och främlingsfientlighetens ärenden, ibland direkt aningslöst – men hade vi inte bevakat honom hade vi ju inte skött vårt jobb. Sannfinländarnas gallupframfart var något sensationellt – och samtidigt bidrog vi genom uppmärksamheten till att göra dem större, säger Marianne Lydén, politisk reporter på Hbl.
Om några veckor utkommer hennes bok, frukten av dryga tre månaders alterneringsledighet, som har titeln Jag är inte rasist. Jag vill bara ha främlingsfientliga röster.
Apropå publiciteten ger hon alltså till en del Liisa Jaakonsaari (SDP) rätt – Jaakonsaari påpekade i något skede att Timo Soini i medierna behandlades som en präktig baby, om vilket det inte tycktes finnas mycket annat att säga än ”oj oj vad han växer!”
Men den hårdaste kritiken i Lydéns bok riktas i alla fall mot de tre stora partierna, Centern, Samlingspartiet och Socialdemokraterna, som alla före valet ville ”klistra sig fast” vid Sannfinländarna i fråga om ett bestämt tema: främlingsfientligheten.
– Plötsligt ville en och annan profilera sig som modig genom att säga att ”vi måste förstå att folk är arga” och ”vi måste våga prata om problemen”. Men i det läget fanns det inte längre nån hejd på allt som fick sägas och sades på allehanda forum, i medierna och också i riksdagen. Rent rasistiska utsagor om flyktingar, utlänningar och minoriteter hade redan blivit helt salongsfähiga. Då skulle det ha varit mycket modigare att försöka försvara de försvarslösa! I stället blev det en mycket obehaglig tävling om vem som lyckas ställa sig närmast Sannfinländarna i invandringsfrågor. Man trodde att här fanns röster att håva in. Och visst fanns det röster att vinna på att vara främlingsfientlig – för Sannfinländarna. Klart att folk med de åsikterna röstade på äkta vara i stället för de stora partiernas bleka kopia.
I sin bok pekar Lydén ut särskilt Ben Zyskowicz (Saml), Jutta Urpilainen och Eero Heinäluoma (SDP) och Paavo Väyrynen (C). Zyskowicz utmärkte sig genom att skälla ut Astrid Thors i riksdagen som om hon i egenskap av migrationsminister ensam varit ansvarig för den utlänningslag som hans eget parti i regeringen varit med om att stifta. Jutta Urpilainen talade om att ”ta seden dit man kommer” och Eero Heinä­luoma tog våren 2010 i Hbl kraftfullt avstånd från arbetskraftsinvandring och ”grön idea­lism”.

Besviken på socialdemokraterna
– Mest besviken och förvånad var jag nog över Socialdemokraternas agerande. Borde det inte finnas kvar några dammiga principdeklarationer om internationell solidaritet på deras kansli? Jämfört med de svenska socialdemokraterna har våra valt en helt annan linje i invandrarfrågor.
Men hur hade man hamnat här? Lydéns tre decennier som politisk reporter har synbarligen lärt henne att få saker händer helt plötsligt. Det mesta har längre rötter än vad som syns på ytan.
– När jag jobbade på Yle kunde vi svenska redaktörer på 1990-talet väcka förvåning bland både kolleger och politikerna genom att ställa frågor om främlingsfientlighet. ”Vad är det, inte finns det sådant här i Finland” var standardsvaret. Jag kommer att få äta upp det här men jag säger det ändå: När man själv tillhör en minoritet så uppfattar man med större känslighet sådana tongångar som den trygga majoriteten är helt döv för, säger Lydén.

”Krullhuvuden”
I sin bok väljer hon landsbygdspartisten Sulo Aittoniemi och hans utläggningar om hotet från somaliska ”krullhuvuden” och ”människomassan som inte hör hemma här” som utgångspunkt. Det var början av 1990-talet, Sovjetunionen hade kollapsat, det fanns många nya saker i världen att ta ställning till, och landsbygdspartiet sjöng på sista versen. Aittoniemis retorik gav ingen omedelbar utdelning, och partiets folkvalda hyllades enbart i det egna organet Suomen Uutiset, där en ung man vid namn Timo Soini verkade som specialredaktör.
– Jag läste gamla riksdagsprotokoll och kunde konstatera att Aittoniemis utsagor faktiskt var rätt hemska. Men få hoppade på tåget då.
Knappa två decennier senare såg det alltså helt annorlunda ut, och den rasistiska retoriken hade tagit plats i de politiska institutionerna och medierna.
– Främlingsfientligheten och rasismen har alltid funnits någonstans, men den har inte accepterats på samma sätt som nu, säger Lydén.
I sin bok påminner hon också det ömsesidiga beroendet mellan Soini och Jussi Halla-aho, och om den senares förhållande till internationella islamofobiska företeelser som webbsajten Gates of Vienna och Counter Jihad-rörelsen.
– Utan Halla-aho skulle Soini inte ha fått alla främlingsfientliga röster. Och utan Soini skulle Halla-aho inte sitta som ordförande i förvaltningsutskottet.

Hur maktmaskineriet funkar
När Marianne Lydén ombeds beskriva sin egen målsättning som politisk journalist, funderar hon ett tag och säger sen:
– Att beskriva i detalj hur maktmaskineriet funkar. Inte ”avslöja makten”, det är banalt. Men visa på processerna och mekanismerna. Och på ett sätt betyder det här att mediernas uppgift är att jobba för demokratin, nånting som Centern, Socialdemokraterna och Samlingspartiet i något skede tycks ha glömt bort. För dem handlade det alltför länge bara om att kohandla om vilka två som sitter i rege­ringen och vem som är i opposition. Det ledde till en viss maktfullkomlighet. Sen kom galluparna om Sannfinländarnas popularitet som en skräll och då föddes uppfattningen att det skulle hjälpa att klistra sig så tätt intill dem som möjligt i invandrarfrågor, fast man nog försökte ta avstånd till exempel i EU-politiken.
I boken ingår också intervjuer med Astrid Thors, Anni Sinnemäki, Elisabeth Rehn och Jacob Söderman.