Lära sig att se. ”Antropologin har betytt otroligt mycket för mitt skrivande och för min konst. Den lärde mig att se. Man kan åka till Guinea Bissau och inte se någonting särskilt, eller man kan åka till Ärvings och se massor av intressanta saker.” Foto: Cata Portin.

Intervju: På resa med Rosa

– Det är sen inte frågan om någon som helst nostalgi i boken. Om någon tror det så ligger nostalgin nog i betraktarens blick, hojtar Rosa Liksom från kokvrån i sin ateljé när hon lagar te åt oss.

I Rosa Liksoms Finlandianominerade roman Hytti nro 6 lever det forna Sovjets inverterade charm och fula skönhet upp. Läsaren känner lukter av saltgurka, vodka och obeskrivligt grisiga tågtoaletter, det gnisslar mellan tänderna av sandbemängd snö när stormen yr i Ulan Bator.
Liksoms ateljé i Helsingfors är fullproppad med gamla Sovjetprylar; leksaksdjur, Lenin-statyetter, en röd vintageväska från 60-talet, Matrjosjka-dockor i olika stilar, en fungerande radio från Stalin-tiden, kristall-lampetter ... Fult, snyggt och groteskt om vartannat. Pricken över i:et är en gästutställning inhyst i ett hörn, installationer av Jarmo Valtanen med namn som ”Tvålimperiets uppgång och fall”, ”Toaletten på Viborgs station”, ”De svarta änkorna” (en serie svartmålade burkhaklädda Matrjosjkor, tjetjenska självmordsbombare) och ”Milisens död”.
– Den passar fint in här, eller hur? Vi ordnar små visningar för grupper ibland, men nog ska vi hitta ett galleri för den också, säger Liksom.
Största delen av sin egen Sovjetsamling donerade hon till Leninmuseet i Tammerfors för åratal sedan, men någonting finns kvar och någonting kommer till.
– Jag har Ryssland som hobby, i bred bemärkelse. Och jag har alltid beundrat sovjetisk design, den epokens skitsnygga förpackningar, serviser, leksaker...
 

Från Moskva till Ulan Bator
Romanens handling är enkel. En ung arkeologistuderande, kallad ”flickan”, åker tåg genom Sibirien från Moskva till Ulan Bator, där hon vill se de klippinristningar som de finska folkloristerna och upptäcktsresandena Sakari Pälsi och Gustaf Ramstedt beskrivit för hundra år sedan. Hon delar hytt med en rysk man, supig och ful i mun, som berättar våldsamma och skabrösa historier om sitt liv, delar sin matsäck med henne och tigger om sex. Mannen talar och dricker, flickan tiger, och från den barska tågvärdinnan finns ingen hjälp att vänta. Till slut uppstår ett slags vänskap.


Har du själv rest på det här sättet?
– Ja, 1986. Under liknande omständigheter, men jag är ingen tigande människa och var det inte då heller, säger Liksom och skrattar så lampettkristallerna skallrar.
Tillbaka till nostalgin – det finns ett väldigt sug i Liksoms text, i beskrivningarna av den iskalla sunkiga stämningen på stationerna i Krasnojarsk och Irkutsk och Ulan Bator, av det karga men så småningom vänskapliga umgänget med den supande hyttkamraten, av alla råa öden som susar förbi. Det är fult och luktar illa, men i texten blir det förförande fulvackert.
– Men är inte nostalgi en längtan tillbaka, att se det förflutna i rosenrött? I min bok finns inget annat rosenrött än soluppgångarna och solnedgångarna. Jag tycker att jag är mycket samhällskritisk. Inte är det någon som vill ha den där världen tillbaka.


Men vi som sett glimtar av den vill kanske helt enkelt ändå minnas den ibland. Det är 25 år sedan du gjorde den där resan. Vad var det som fick dig att gräva upp det här stoffet ur minnet just nu? Och hur kan du beskriva allt så påtagligt och konkret efter så många år?
– Det som satte i gång mig var att jag läste Sofi Oksanens Stalins kossor för fem år sen. Den väckte massor av minnen till livs, och på ett sätt har ju det här materialet alltid funnits i mig, och lurat på sin chans. Sen när jag väl hade startat upp mitt undermedvetna så började det verkligen leverera, jag kom ihåg hur mycket som helst. Jag läste hundratals böcker om Sovjet och Ryssland, jag tittade på mina egna gamla bilder från den där resan och andra resor, jag såg massor av filmer – plötsligt var det en aluminiumkastrull som glimtade förbi i en scen och påminde mig och nudlarna jag kokade en gång för länge sen, och hur det kändes och vad som hände efter det ...


Rovaniemi och Murmansk
Rosa Liksoms resor österut började på 1970-talet när hon var gymnasist i Rovaniemi, ”en småstad med 50 000 människor och två krogar som båda serverade samma mat”. Ville man uppleva storstaden tog man vodkaturisternas buss till Murmansk.
– 300 000 människor, grusiska restauranger, azerbajdzjanska restauranger, en internationell storstad vid Ishavet, det var häftigt, det var stora världen!
Sen följde studier i antropologi och annat i Helsingfors och ett år vid universitetet i Moskva på 1980-talet. Två böcker, Väliasema Gagarin (1987) och Go Moskova Go (1988) hämtade sina motiv från ”ett slags rysk folklore”. Sista gången var hon i Ryssland 1991.
– Sovjetmedborgarnas sätt att tänka var så annorlunda, det var ett ständigt detektivarbete att försöka lura ut vad det egentligen var frågan om i alldeles vardagliga situationer. Till exempel den där invecklade bytesekonomin där någon hade ett par tjusiga skor som var för stora, någon hade en tröja, någon hade ägg, någon hade en tv och så skulle man hitta någon som behövde just det här och hade något att erbjuda i utbyte. På kvinnodominerade arbetsplatser kunde man ägna största delen av arbetsdagen åt att få det här att klaffa. Och alla de oändligt köande gummorna och deras system, tänk vad gummornas värde sjunkit med kapitalismens intåg! Nu går man bara till butiken och köper det man behöver. Fast jag har hört berättas att spåren av den där bytesekonomin ännu sitter i och det är väl rimligt, det byggde ju upp väldiga system av sociala relationer.