Teaterritualer som väcker de döda

Marlebäck har flyttat in på Fjälldalsgatan 16. Men någon realistisk återgivning av Hella Wuolijokis storgods i Itis möter man inte i Q-teaterns salong. Tvärtom har 450 hektar av skog och åker samt den ståtliga herrgårdsbyggnaden förvandlats till en myriad av krimskramsföremål och växter på scengolvet. Det här är teatergruppen Verk Produksjoners tolkning av en av vår moderna historias mest omtvistade personers gemak.

– Det är som ett arkiv eller som ett Hella Wuolijoki-museum, förklarar Fredrik Hannestad, som är föreställningens regissör eller ”den som ser på” – som han själv beskriver sin arbetsroll.

Den märkliga estraden är samtidigt också en hyllning till Bertolt Brecht.

– För Brecht var scenen oerhört viktig. Han brukade säga: ”I need a stage – the proof of the pudding”. På scenen kan man testa om puddingen är god.

Build Me a Mountain! är en av fem föreställningar som har premiär under årets Baltic Circle-festival. Den nyskrivna pjäsen kretsar kring mötet mellan den finsk-estniska dramatikern och politikern Hella Wuolijoki och den tyska dramatikern Bertolt Brecht sommaren 1940 på Wuolijokis gods i Kymmenedalen.

– Brecht levde i exil, på flykt från nazisterna i Tyskland. Wuolijoki tog upp kampen hemma. Att två av litteraturens giganter möts en liten stund mellan två krig i Finland och tillsammans skriver en pjäs som handlar om ett fyllo samtidigt som Europa brinner är fascinerande, säger Hannestad

Under den korta tiden av fred efter vinterkriget skapade duon pjäsen Herr Puntila och hans dräng Matti. Processen kring den omtyckta kome­din uttrycks i skyltdockorna som ligger utspridda på golvet.

– De för ett samtal med de döda. Det är ju det teater går ut på: man försöker väcka något som är dött.

Nordisk teater

Det är också en äkta kreativ process som pågår på Q-teatern. En kort paus för intervju hinner Hannestad med medan resten av ensemblen hämtar lunch – regissören beställer en sallad och bröd.

Det här är andra gången som Verk Produksjoner deltar i den Helsingforsbaserade teaterfestivalen Baltic Circle. Senast var det med Ifigeneia år 2007.

Gruppen bildades år 1998 i Oslo och till kärntruppen hör förutom norrmannen Hannestad, svensken Anders Mossling och finländaren Saila Hyttinen. Musikern Per Platous och scenografen Signe Beckers handstil kan också urskiljas i uppsättningarna.

Man skulle kunna beskriva ensemblen med medlemmar i Norge, Sverige, Danmark och Finland som ett äkta nordiskt samarbete. Det är däremot inget medlemmarna reflekterar över – förutom de enstaka gånger som gruppen ansöker om medel från Nordiska rådet.

– Det har blivit naturligt för oss, vi gick alla på en nordisk skola. Att vi kommer från olika nordiska länder slås ofta upp stort av andra men det är inget vi själva tänker på.

Hannestad och Hyttinen studerade vid den nordiska teaterskolan i Århus och har arbetat ihop sedan dess. Den gemensamma nämnaren hos gruppens medlemmar är synen på teater som ett unikt möte.

– Ofta ser man teater som man kanske kan säga är bra eller dålig men där mötet med publiken sällan uppstår. Det blir liksom en fjärde vägg mellan publik och scen. Sådan teater ger inte rum för en att tänka.

Enligt Hannestad handlar det om att öppna upp och lämna kvar luckor som publiken själv kan fylla.

– Vår konst är ”witty ceremonious like a ritual” (snillrik och ceremoniell som en ritual). Föreställningen ska vara som en dionysisk ritual men också berätta en historia.

Gruppen arbetar med improvisation men denna gång har också ett digert källmaterial krävt stora insatser.

Månader av gräv i både finländska och tyska arkiv har gett frukt. Också Brechts dagböcker och korrespondens, Wuolijokis dotter Vappu Tuo­miojas memoarer och barnbarnet Erkki Tuomiojas biografi Ett stänk av rött har varit till hjälp för att skapa texten. Materialet är visserligen dokumentärt men greppet har varit fritt.

– Vi har spunnit vidare på det vi tyckt är intressant hos Brecht och Wuolijoki. Båda tillhörde överklassen men hoppades på en revolution. De levde ett dekadent liv i Marlebäck trots att Europa höll på att gå under. Men vi anklagar dem inte, det är tvärtom en paradox vi känner igen hos oss själva.