"Jerusalem gav mig kicken"

 
 Som dotter till två sekulära judar i Helsingfors funderade Eva Odrischinsky inte mycket på religionen under uppväxten. Föräldrarna var "vanereligiösa" och satte sin dotter i finlandssvensk skola i stället för judiska skolan. På 1970-talet blev Odrischinsky marxist och omfattade utan svårigheter den sovjetiska antisionismen.
Men tiden gick, den politiska vinden svängde och Eva Odrischinsky började söka efter sina rötter. Hon lärde sig sin mammas modersmål jiddisch och kom, vid fyllda 40, för första gången till Jerusalem.
– Då hände det. Jerusalem gav mig kicken, säger Odrischinsky.
Nu är hon gift med en judisk man och har därmed infriat föräldrarnas förhoppning vad gällde religionen och barnen.
– För mina föräldrar var judendomen en identitetsfråga, de ville att vi skulle förbli judar. Men det är inte säkert att de hade varit glada över min flytt till Jerusalem säger Odrischinsky och erinrar sig ett möte med några judar i Jerusalem innan hon skulle emigrera.
– Jag berättade att jag skulle flytta och de reagerade med förtrytelse och undrade varför jag ville till Jerusalem när livet i Finland var så mycket bättre. Jag hade väntat mig att de skulle bli glada och välkomna mig så jag blev sårad.
Var det aldrig aktuellt för dig och din man att bosätta er i Finland?
– Nå nej! Min man är så judisk och religiös. Han är som fisken i vattnet i Jerusalem.
Själv räknar sig Eva Odrischinsky till de liberala judarna. I och med äktenskapet lovade hon tre saker – att iaktta sabbaten, koscherföreskrifterna och familjerenhetens principer.
– Svårast har familjerenheten varit. Äktenskapligt samliv är tillåtet bara under vissa perioder så det är inte så spontant, säger Odrischinsky som en gång vände sig till en rabbin för att få vägledning.
– Konstigt nog är det så att ju högre rabbin desto liberalare åsikt. Min man rekommenderade mig att välja rabbin noga, jag kunde inte gå till en annan rabbin om jag var missnöjd med den förstnämndas åsikt.
Äktenskapet gav Eva Odrischinsky en ny stor familj bestående av bonusbarn och bonusbarnbarn. Hennes man är ortodox men de två styvsönerna i Jerusalem är ultraortodoxa – vänliga men något reserverade inför en styvmamma som de uppfattar som sekulär.
– De gör det tydligt att de tillhör en annan värld.
Grälet om sabbatshissen
Paradoxernas och konflikternas Jerusalem är ett genomgående tema i boken Jerusalem, en bok som hjälper dig att gå vilse. Eva Odrischinsky är en av bokens fyra författare och ger insiktsfulla och dråpliga glimtar från vardagen i sin hemstad, som komplikationer under sabbaten.
Eftersom man inte får tända och släcka ljus under sabbaten finns sabbatshissar, förhandsprogrammerade så att de stannar vid vissa våningar. Det här passar de flesta men inte de ultraortodoxa, svarthattarna kallade, som motsätter sig hiss i alla väder. Sålunda kan ett husbolag debattera hissfrågan i det oändliga.
Sabbatshiss är ett återkommande tema också i det hus där Eva Odrischinsky och hennes man bor. Allt fler ultraortodoxa flyttar till deras stadsdel och motståndet växer.
Jerusalems befolkning består i dag av 780 000 personer. De ultraortodoxa judarna och araberna ökar snabbast.
– Men jag tycker om båda grupperna. Jag gillar att Jerusalem är en multikulturell, färggrann stad med olika religioner. Jag flyttade inte till Israel utan till Jerusalem, påpekar Odrischinsky.
Oro på bussen
Jerusalem är också rädsla.
Under en lång och vindlande bussresa hinner man iaktta sina medpassagerare och arbeta upp sin oro. En palestinsk kvinna i oformlig klädsel kan vara en självmordsbombare.
– Rädslan sitter under ytan, redo att aktiveras. Ibland undrar jag vilka en självmordsbombare sista tankar är innan han eller hon spränger sig själv och andra till döds.
Ändå har Jerusalem blivit betydligt säkrare sedan den beryktade muren genom staden byggdes 2003.  Eva Odrischinsky flyttade till Jerusalem 1998, strax innan den andra intifadan inleddes, och fann sig själv i en stad präglad av terror.
– I två års tid satt jag inomhus och vågade knappt gå till butiken. Under det andra Gulfkriget fick vi gasmasker på posten och alla skulle ha ett förseglat rum hemma i händelse av att Saddam Hussein angrep oss med giftgas.
– Men i dag känner jag mig tryggare nattetid på Jerusalems gator än i Helsingfors. I Jerusalem finns inga fyllon.
Vad saknar du mest från Helsingfors?
– Allt. Ljuset, språket det välbekanta lugnet och stabiliteten. Jerusalem är hela tiden i gungning men Helsingfors vilar i sig.