Ingen känner Eccu …som han

När Jakob Öhrman för lite över ett år sedan fick veta att han fått huvudrollen som fotografen Eccu i filmatiseringen av Kjell Westös roman Där vi en gång gått hade han inte ens hunnit läsa boken. Där vi en gång gått är Öhrmans första långa biofilm och hans genombrott inför en större publik.

– Ju fler gånger jag läste berättelsen desto mer insåg jag vilken oerhört fin roll jag fått, speciellt med tanke på hur sällan det görs finlandssvensk spelfilm i den här storleksklassen. Jimmy Karlssons manus gjorde dessutom att jag lätt kunde hitta en väg in i mörkret och ensamheten hos Eccu.

Beskriv Eccu som person.
– Det börjar bra, han är välbärgad och har ambitioner att bli fotograf. Men så kommer kriget och allt förändras. Han är en iakttagare som vill ställa sig lite utanför. Ändå tvingas han göra val där omgivningen vill något annat än hans hjärta. Efter kriget kritiserar han hur det fördes och vad han tillsammans med vännerna gjorde. De är ett gäng som alla tvingas bli vuxna lite för snabbt. Hans utmaning, som på sätt och vis är hela Finlands utmaning, blir att försöka stå för de val han till slut gör. Jag ser inte så mycket av mig själv i Eccu, fast människans mörka sida är fascinerande.

Lita på motspelaren
Enligt Öhrman är början av seklet en bra tid att förlägga historien till eftersom de politiska omvälvningarna skapar en naturlig laddning.

– När man gör epokfilm finns alltid risken att skådespelarna måste ”spela upp” världen de rör sig i. Tack vare att vår regissör Peter Lindholm lyckades skapa den här världen på ett trovärdigt sätt kunde vi lugnt bara vara i berättelsen.

Eccus själsfrände och förälskelse är romanens vilda och excentriska Lucie som i filmen spelas av Jessica Grabowsky. Tillsammans har de en del intima scener, något som inte kändes vare sig svårt eller märkvärdigt då de är vänner sedan Teaterhögskolan.

– Vi gick i samma klass och har nog gjort betydligt vildare saker i samband med undervisningen på Teak. Speciellt i scener där man ska föreställa älska varandra är det viktigt att man kan lita på motspelaren, att det finns tillit. Där tycker jag att vi med Jessica lyckades skapa en egen liten värld för Eccu och Lucie att hitta varandra i.

Växelverkan via Berlin
Sedan tolv år tillbaka driver Öhrman teatergruppen Nya Rampen tillsammans med vännerna Elmer Bäck, Rasmus Slätis och Elin Westerlund. Fysiskt finns ensemblen för tillfället i Berlin där de i somras belönades med första pris på den prestigefyllade tyska teaterfestivalen Impulse för sin finsk-svenska uppsättning Conte D’Amour som undersöker familjen som tema via det österrikiska fallet Josef Fritzl. Pjäsen var ett samarbete med regissören Marcus Öhrn och teater Institutet i Malmö. Juryns motivering löd bland annat att ”arbetet försöker beskriva hur ett samhälle genererar dessa fenomen, utan att svinga moralklubban”.

– Föreställningen har på många sätt fungerat som en inkörsport till Berlins kulturliv och möjligheterna för vad vi kan skapa i staden. Att vi just nu vill vara där beror framför allt på där är billigare att repetera och att staden ger oss inspiration. Där råder ett helt annat kulturklimat. Få vet visserligen vilka vi är men det behöver de inte heller. Om intresset för oss växer ska det ske via våra föreställningar.

Bra svensk teater
Nu senast är gruppen aktuell med nya pjäsen Worship! som har Finlandspremiär under teaterfestivalen Baltic Circle den 16 november. Uppsättningen undersöker männi- skans behov av tillhörighet och tro, om den så tar sig uttryck i religion, ideologi, politik eller konst.

Tänker ni någonsin återvända till Finland?
– Att alltid ha en fot i Helsingfors är viktigt och något vi vill behålla. Men den växelverkan vi förhoppningsvis åstadkommer genom att befinna oss på olika platser gör gott. Fler konstnärer med en tydlig plan och riktning kunde gärna få stöd för att få vistas utomlands. Speciellt i Svenskfinland är det nödvändigt att inte bara jämföra sig med den finska teatervärlden utan vända sig utåt och vara stolt över det vi är. För det görs en hel del bra teater på svenska här.

Hur fungerar det att vara kollega med sina bästa vänner?
– Till skillnad från Där vi en gång gått där jag kunde koncentrera mig på skådespelararbetet, har teaterarbetet andra mål, arbetssätt och ett annat konstnärligt syfte. I Nya Rampen fungerar jag som konstnärlig ledare tillsammans med Rasmus och Elmer. Vi gör visserligen alla kreativa val tillsammans men har ändå olika roller i arbetet på scenen. Utan arbetsfördelning går det inte att göra teater. Att vi är vänner har sina sidor men det hjälper oss att tillsammans kunna stå bakom det vi gör. Det är som ett bra parförhållande, man stöder och utmanar varandra.