Fakta och flärd i Glorias värld

Riitta Lindegren var 42 år när hon och hennes man Jarmo Pajarinen beslöt sig för att trappa ner på arbetstakten och ägna sig mer åt varandra och åt fritidshuset i Tenala. Makens plötsliga död i en bilolycka 1986 förändrade planerna – Riitta Lindegren blev en ung änka med all tid i världen för jobb och hon fick ett anbud det var svårt att tacka nej till.

1987 utkom första numret av damtidningen Gloria. Tidningens målsättning var att vara en damtidning för kvinnor som inte läste de damtidningar som då fanns på marknaden och den förmedlade en glimt av och impulser från ett Europa som var avlägset från det dåtida Finland. Att skriva om kashmir, diamanter, italienska delikatesser, golf och sportbilar var revolutionerande och mottagandet blev en överraskning för den redan då garvade Lindegren.

– Antingen älskade man Gloria eller så hatade man den. För fansen var den så viktig att jag aldrig sett lika starka känslor kopplade till en tidning. De som var mot den var så aggressiva att det var obegripligt. Man behövde ju inte läsa Gloria om man inte ville.

Gloriakvinnan var enligt visionen jämställd, framgångsrik och intresserad av mycket, bland annat av sitt yttre. Karaktäristiken är intakt men hon har förökat sig.

– Det som var ovanligt 1987 är normalt i dag. Den finska kvinnans inställning till mode och skönhet har förändrats, säger Lindegren och berömmer de kvinnliga riksdagsledamöterna för deras nätta klädsel.

– Man behöver inte skämmas längre.

Under sina år på Gloria var Riitta Lindegren ofta omgiven av oförstående män, det vill säga överordnade chefer. Ändå tvivlade hon inte på sin förmåga att kunna göra en tidning som bar sig.

– Jag lärde mig att simma framåt och visste att jag skulle klara mig.

Var du aldrig rädd?
– Jo, lite. Men mest oroade jag mig för att någon uppifrån plötsligt skulle säga att nu var det nog.

Negativa påhopp från omvärlden vande sig Lindegren vid. Tidningen Voima kallade henne för Konsumtionsdrottning medan Studentbladet myntade uttrycket Finlands Anna Wintour.

Anna Wintour är amerikanska Vogues chefredaktör, odödliggjord av Meryl Streep i Djävulen bär Prada. De två chefredaktörerna har träffats.

– Vi möttes som kolleger på ett seminarium. Wintour var helt normal men mager.

Ett nytt kvinnoliv
Damtidningar har aldrig ansetts "fina", vare sig bland journalister eller läsare. Attityderna var ännu strängare på 1960-talet då Lindegren gjorde entré i branschen.

– När jag var ung gjordes damtidningarna inte för kvinnor utan för damer. De kändes gammalmodiga och tråkiga och det var bara mammor som läste dem. Jag ville inte vara en tant.

Men också damtidningarna förändrades fort. Riitta Lindegren hävdar att dampressens inflytande på kvinnornas ställning i samhället varit större än man vill medge.

– Damtidningarnas uppgift är att stärka kvinnans ställning i samhället, ge kvinnor självkänsla och föra fram nya idéer som påverkar kvinnor i deras vardag, som synen på homosexualitet, adoptioner. samboförhållanden och nyfamiljer. Genom att skriva om detta och mycket till har damtidningarna förändrat livet för kvinnorna.

Jämfört med 1960-talet är samhället mer jämställt. Ändå noterar Lindegren en backlash.

– Vart har alla kvinnor tagit vägen? Numera ser man bara gubbar överallt. Atmosfären var kvinnovänligare år 2000 än den är i dag.

Lift med Churchill
Gloria föddes under en tid när Riitta Lindegren dels tog sig igenom sorgen efter sin man, dels bearbetade ilskan efter att två tidskrifter hon jobbat med hade avvecklats. Bara något år tidigare lades tidskrifterna Jaana och Prima ner. Men det var på Me Naiset hennes karriär startade.

Anekdoter från ett färgstarkt liv som journalist fyller sidorna i Riitta Lindegrens memoarer Riitta Lindegren – minä toimittaja. Vi får läsa om hur Lindegren av en slump fick lift med Winston Churchill, hur hon och Warren Beatty blev goda vänner och hur Marlene Dietrich lärde henne att aldrig lita på divor.

De flesta av anekdoterna är vänliga hågkomster av celebra möten.

– Otäcka möten vill jag inte minnas.