Anna Politkovskajas minne lever vidare

– Mamma var en maximalist i allt hon företog sig. Jag tror att hon anade hur det skulle sluta. Men hon fortsatte, och ingen hade kunnat hindra henne, säger Vera Politkovskaja.

Vi träffas på ett chict kafé i centrala Moskva, inte långt sfrån stället där Anna Politkovskaja mördades på Lesnaja ulitsa. Vera Politkovskaja, en drygt trettioårig smärt kvinna klädd i jeans och tröja, är saklig och påfallande lugn. Hon är van vid att tala om sin mamma, Rysslands mest kända journalist vars liv och död har blivit en internationell saga.

För Vera handlar det om mama. En älskande och sträng mamma som uppfostrade sina barn enligt rysk tradition. De skulle läsa sina läxor, öva på sina musikinstrument och inte vara ute för sent på kvällarna.
– Jag hade den strängaste mamman av alla mina kompisar. Alla fick vara ute längre än jag. Mamma var hemma med oss så länge vi var små, pappa jobbade mycket och det var hon som fostrade oss. Att jag är utbildad violinspelare har jag mamma att tacka för, hon tvingade mig att fortsätta öva då jag tröttnade som alla barn gör. Mamma älskade musik, säger Vera.

Vera Politkovskaja har en examen som violinspelare från Tjajkovskijkonservatoriet. Hon har också jobbat som journalist på nyhetsbyrån RIA Novosti. Just nu är hon mammaledig med sin förstfödda, ett barn hon väntade när Anna Politkovskaja mördades den 7 oktober 2006. Det blev en flicka som fick heta Anna efter sin mormor.
– Min dotter liknar inte sin mormor till utseendet, däremot till sättet. Ibland kan jag ana samma kompromisslöshet som hos min mamma.

Från hemmafru till stjärnjournalist
Anna Politkovskaja var gift med den kända tv-journalisten Alexandr Politkovskij. Han var stjärnan i familjen, senare blev det ombytta roller. Efter att Vera och hennes bror Ilja blev myndiga flyttade Anna Politkovskaja ifrån sin man och satsade allt på sitt jobb.

– Ilja och jag visste inte alltid var hon befann sig. Ibland var hon i Tjetjenien eller Ingusjien, ibland på bokturnéer i Europa eller USA. Det var nonstop action hela tiden. Hon hade samma inställning vad hon än gav sig in på.

Försökte ni övertala henne att sluta med sina farliga uppdrag?
– Vi visste att hon ofta höll på med sådant som var riskfyllt. Det var många som försökte prata med henne. Men det var lönlöst. Hade mamma beslutat sig för något löpte hon alltid linan ut.
Av den anledningen fruktade familjen hela tiden det värsta. Ändå kom mordet som en chock.
– I början var det oerhört svårt. Småningom har mammas död blivit lättare att hantera. Nu är det viktigaste att brottet blir löst, vi i familjen godkänner inget annat. Det är vår mor, vårt kött och blod som det handlar om, inte bara juridisk rättvisa.

Brottsutredningen kring mordet på Anna Politkovskaja har börjat röra på sig igen. Utredarna har gripit den person som läckte uppgifterna om bland annat Politkovskajas adress till de lejda mördarna. Den stora frågan är vem som beställde mordet. På den punkten har polisen inga spår.
– Det är bra att saker och ting händer. Jag är glad över varje lilla framsteg som för processen vidare. Men vi vill att mördaren ska gripas och dömas, innan dess kommer vi i familjen inte att vara nöjda, säger Vera Politkovskaja.

Mordet kan lösas
På Novaja Gazetas redaktion är Politkovskajas kolleger överraskande optimistiska. Ställföreträdande chefredaktör Andrej Lipskij säger att han har förtroende för utredarna.
– De är professionella utredare med yrkesstolthet. De vill komma till botten med det här fallet. Beställningsmord är svåra att lösa i alla länder, och i Ryssland är det särskilt svårt om säkerhetstjänsten är inblandad vilket troligen är fallet. Då får utredarna ofta signaler om att de ska leta på fel ställen. Men nu verkar det finnas en vilja hos myndigheterna att få fast mördaren.

Novaja Gazeta har gjort egna undersökningar kring mordet och känner till fakta som tidningen inte avslöjar så länge utredningen pågår. Teorin är att säkerhetsstrukturerna (FSB eller inrikesministeriets specialstyrkor) är inblandade.

I västvärlden råder uppfattningen att politiska mord i Ryssland aldrig blir lösta. Det stämmer inte, säger Andrej Lipskij.
– Allt beror på vem mördaren är. Om till exempel högerextremister är inblandade åker de oftast fast. Ett bra exempel är mordet 2009 på juristen Stanislav Markelov och vår egen journalist Anastasija Baburina. De ryska myndigheterna tar fascisterna på allvar i dag, de har förstått att de utgör en reell fara. Arbetar mördaren däremot inom säkerhetsstrukturerna så försvinner ofta spåren.

Okända hjältar
Majoriteten av alla journalister som mördas i Ryssland blir aldrig ikoner som Anna Politkovskaja. Oftast arbetar de för mindre provinstidningar. De mördas för att deras artiklar hotar lokala affärsintressen eller utmanar det regionala etablissemanget. Orsakerna kan vara banala, enligt Andrej Lipskij.

– Problemet i grund och botten är myndigheternas inställning. Många tycker att mördade journalister får skylla sig själva. De borde ha låtit bli att lägga näsan i blöt. Det handlar inte om att myndigheterna själva utför mord, utan om en tillåtande attityd.

I Ryssland ses journalister sällan som neutrala aktörer. Alla utgår från att de har en agenda och att det är den som styr deras arbete – inte några journalistiska principer. Därför får de sällan allmänhetens sympatier då de råkar illa ut.

Samma inställning är vanlig gentemot människorätts- och medborgaraktivister som till exempel den mördade Natalja Estemirova, för övrigt en nära vän och kollega till Anna Politkovskaja. Hon arbetade för människorättsorganisationen Memorial i Tjetjenien. För två år sedan kidnappades hon i Groznyj och sköts.
– Efteråt påstod Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov att Estemirova var en kvinna "utan heder och samvete". Det är ett typiskt sätt av makten att förringa och förlöjliga aktivister, säger Estemirovas kollega Alexandr Tjerkassov på Memorials kontor i Moskva.

Mordutredningar ett lotteri
Rysslands premiärminister Vladimir Putin har flera gånger uttalat sig mycket föraktfullt om medborgaraktivister. Han har kallat dem "schakaler" som lever på pengar de tigger av västliga ambassader och även konstaterat att "den som betalar beställer musiken". Men, påpekar Tjerkassov, det gör inte Putin till en mördare.

– Det är ett stort misstag att tro att makten är inblandad i alla politiska mord i Ryssland. Maktens ansvar är att de skyddar sina egna. Vi är till exempel rätt säkra på att den som mördade Estemirova var anställd av säkerhetsstrukturerna, men utredarna har kommit fram till att den skyldige är en tjetjensk krigsherre, Alchazur Basjaev, som sköts några månader efter mordet på Estemirova.

Tjerkassov kallar mordundersökningarna "ett lotteri".
– Om utredarna får jobba i fred brukar de hitta mördaren. Har staten något att skydda så försvinner spåren.

En sak har de flesta mördade journalister och människorättsaktivister i Ryssland gemensamt, nämligen att de var människor med stora personligheter som ofta uppfattades som besvärliga. Anna Politkovskaja var inget undantag.

– Anja - det var likamed energi. Hon var glad och livlig, älskade musik, var fruktansvärt envis. Man kunde ofta gräla med henne, hon var inte konflikträdd och inte lätt att tas med. Hon var kvick i tanken, humoristisk, slagfärdig, levnadsglad, vacker. Utanför hennes rum köade kvinnor i svarta sorgkläder, alla de människor som inte hade någon annanstans att gå till. Anna var deras sista hopp, säger Andrej Lipskij.

Arbetsrummet finns fortfarande kvar. På skrivbordet står en vas med blommor och en skylt med stora röda bokstäver. "Grattis på födelsedagen Anja!"
I augusti hade Anna Politkovskaja fyllt 53 år.