Han vill hålla romanen levande

Årets stora amerikanska gäst på bokmässan ger endast en handfull intervjuer. Resten av oss får köa till seminariet som leds av Stefan Eklund, chefredaktör på Borås Tidning.
Men man blir inte besviken – på scen har Jonathan Franzen samma ömsint smarta och underhållande tonfall som i sina böcker. Man kan argumentera för att hans senaste roman Frihet inte är lika suveränt genomförd som genombrottsboken Tillrättalägganden, men när han talar om den nya romanen blir den intressantare.
Franzen har själv rötter i Sverige, både på sin mammas och pappas sida. Han har också döpt den manliga huvudpersonen i Frihet till Walter Berglund, som ju är ett synnerligen skandinaviskt namn.
– Walter Berglund har definitivt skandinaviska drag. Han är en lågmäld och lite lätt deprimerad person. Jag vet själv ett och annat om att vara en deprimerad svensk. Det är min teori att depression är en bra evolutionär strategi i karga klimat. Visst finns det deprimerade italienare också, men vi är ändå bättre på det på det på våra breddgrader, säger han.
Stefan Eklund kallar romanen för en ”Buddenbrooks för 2000-talet”, och hänvisar till Thomas Manns klassiska släktkrönika. Precis som Mann skriver också Franzen om hela samhället genom att koncentrera sig på en enda familj.
– Ärligt talat var mitt enda syfte med skrivandet att jag skulle bli engagerad i de här romanfigurerna, att ha ett riktigt psykologiskt förhållande till dem. Om jag kunde bli engagerad så fanns det en chans att läsaren också kunde bli det, säger han.
Mamma hellre än grannen
I Jonathan Franzens romaner har familjerelationer alltid varit centrala.
– Man tenderar att ha starkare känslor för sin mamma än för sin granne, i alla fall mer komplexa och intressanta känslor. Det är lite som en partikelaccelerator, i en familj skapas enormt höga energier.
Franzens egna föräldrar är döda, och han sörjer att hans pappa aldrig fick se sonen på omslaget till Time Magazine, där Franzen kallades för ”The Great American Novelist”.
– Min pappa var en stor Time-läsare, men jag recenserades inte ens i tidningen under hans livstid. Det där omslaget hade nog fått honom att le i ett år.
Franzen säger att föräldrarna – som lånat drag till både Tillrättalägganden och Frihet – varit en ”guldgruva”.
– En av gåvorna de gav mig som författare var att helt enkelt vara de här icke-självmedvetna, starka karaktärerna. De var tecknade i tjocka, svarta konturer. Mina föräldrar passade inte ihop särskilt bra, genom livet var de i något slags ständigt strindbergskt ställningskrig. Men för en författare är det en guldgruva att växa upp i ett hem som har precis det man letar efter i bra romanfigurer: inre konflikter, komplexitet, mycket utagerande. Min mamma var aldrig rädd för att uttrycka sina åsikter, säger Franzen.
Själv har författaren inga barn, och det gjorde att det blev en utmaning att skriva porträttet av romanens tonårsson Joey.
– Han är en otroligt irriterande kille. Självupptagen, har aldrig varit deprimerad en enda dag i sitt liv, gillar republikaner. Först ville jag inte alls skriva om honom. På något sätt var han ett koncentrat av allt som irriterat mig med dagens ungdomar.
Franzen hade ett lite okonventionellt sätt att researcha.
– Idén var att jag skulle skriva en artikel för New Yorker som en del av min bokresearch. Min redaktör sa ordagrant så här: ”Vi hyr några barn till dig”. Och det var vad vi gjorde. I ett års tid intervjuade jag sex ungdomar som precis blivit klara från college. Det var nog underförstått att det aldrig skulle bli någon artikel, säger han.
Långsamt fick Franzen göra upp med sina fördomar om ”dagens ungdom”.
– Det visade sig att de var fantastiska. Underbart störda, roliga, självironiska. De var inte alls så olika mig. Jag tror att min irritation med dagens ungdomar har haft att göra med att jag tyckt att de verkat så välanpassade till sin tid, jämfört med hur jag själv var när jag var ung. Så jag slutade vara arg på ungdomar, tack vare de här hyrda barnen, skrattar Franzen.
Stefan Eklund ställer en fråga om vad Franzen anser om romanen som form. Är det svårt att skriva tjocka episka romaner i den fragmentariska tid vi lever i?
– Rent praktiskt är det svårt, för man måste jobba hårdare på att få den absoluta tystnad och koncentration som krävs. Vi är hela tiden överstimulerade av intryck. Men jag har alltid haft en stark känsla för romanen, det hade jag redan som 22-åring. Romanen är en fantastisk sak, låt oss hålla den levande, låt den vara en del av vår kultur. Och på sätt och vis tror jag att romanen har det lätt i dag. Vi behövde inte romaner för några sekler sedan, för då fanns det en stark konkurrerande fiktiv historia, nämligen Bibeln. Det finns inte i dag, och åtminstone jag är en person som hela tiden letar efter stora förklarande narrativ.
Jonathan Franzens enorma framgångar i USA tar han med en nypa salt.
– Att vara den första författaren på Time Magazines omslag på tio år betyder framför allt att en massa människor blir irriterade på mig. Jag hade nog själv blivit det. Så det är lite pinsamt. Men samtidigt: hellre jag än någon annan, skrattar han.