En obekväm hjälte i gummihelvetet

Förebilden för Mario Vargas Llosas huvudperson med samma namn är Roger Casement, brittisk människorättskämpe av irländsk härkomst som under decennier dokumenterade gummikompaniernas bestialiska framfart bland urbefolkningarna i Kongo och Amazonas. För detta hyllades och dekorerades han. Han var också irländsk frihetskämpe och landsförrädare som dömdes till döden 1916 för att ha varit involverad i påskupproret på Irland. Hans eftermäle smutsades av de ”svarta dagböcker” där han redovisat sida upp och sida ner av sexupplevelser med infödingsgossar.

– Casement är i dag nästan helt bortglömd både i Afrika och i Latinamerika, och inte ens i Irland minns man honom gärna. Det är väldigt sorgligt, för han är värd att hågkommas för sina goda gärningar och sitt mod, säger Vargas Llosa och räknar upp sådana kännetecken på hjältemod som kan tillskrivas hans huvudperson och dennes historiska förebild:

– Att våga trotsa omständigheterna, gå emot strömmen, utmana etablerade konventioner och föreställningar.

Gummihelvetet
Mario Vargas Llosa stötte på Roger Casement av en slump, i en biografi över Joseph Conrad.

– Casement var en av Conrads första kontakter i Afrika, och utan honom hade Mörkrets hjärta knappast blivit skriven. Så här är det alltid med mina romaner, ämnet kommer till mig okontrollerat och slumpmässigt, det är först i skrivandet som jag tar kontrollen, säger Vargas Llosa.

Nu är det, om sanningen ska fram, lite si och så med författarens kontroll över ämnet i Keltens dröm, men sånt talar man inte om på en presskonferens. När boken är som sämst drar den sitt dokumentära stoff med samma grace som en traktor drar ett flak med skrot. Det kränger och skramlar av själlösa uppräkningar och förklaringar. Men det är obestridligt intressant, till slut också engagerande.

Keltens dröm tar läsaren till helvetet på jorden, gummiterrorn i kung Leopolds Kongo och i Amazonas, där urbefolkningen tvingades samla in rågummi i djungeln under hot om tortyr och död. Men i Europa talade man om kolonialismens civilisatoriska effekter, och den unge irländaren Roger Casement var en dem som trodde på det här.

– Han reste till Afrika för att han ville följa sin stora idoler Livingstone och Stanley i spåren, han trodde verkligen att det var civilisationens ljus han skulle föra till ”vildarna”. Han kom dit och såg i stället exploatering och monstruöst våld, rena folkmordet, utplåningen av hela byar och stammar. Jag kan inte veta vad som hände i hans medvetande under de där åren, men det var säkert ingen uppenbarelse, ingen plötslig omvändelse, utan en lång och svår och väldigt ensam process. Han samlade dokumentation, började korrespondera med likasinnade missionärer och journalister. Kolonialismen hade väldigt gott rykte i Europa på den tiden, den beskrevs som ett stort moderniseringsprojekt, att ifrågasätta det var inte opportunt.

Moralen och slumpen
Men så småningom vann Roger Casement gehör i Europa. Opinionen började svänga. I Putumayo gick den allmänt fruktade och notoriskt grymma gummibaronen Julio Cesar Aranas i konkurs tack vare Casements avslöjanden. Och liksom Casements godhet var det komplexa hopkoket av moraliska överväganden och rena sammanträffanden, var Aranas ondska egendomligt situationsbunden.

– Efter konkursen flyttade Arana till Lima där han levde i åratal, en diskret och medioker man, mycket tillbakadragen. Ingen hade kunnat föreställa sig vad han varit fömögen till när han ägde hela Putumayo. De som verkställde kung Leopolds skräckvälde i Kongo var säkert också behagliga gentlemän när de var hemma i Bryssel, säger Vargas Llosa.

– Ondskan föddes i laglöshet och gränslöshet, där allt var underkastat profitens syfte.

Och i dag finns faktiskt mera av lagar och gränser, hävdar han bestämt. Grymhet i sådan omfattning som Casement beskrev är inte möjlig i dag. Det finns trots allt en motkraft – civilisationens.

– Visst är jag optimist i den bemärkelsen att jag ser mycket som har förändrats till det bättre i världen, säger Mario Vargas Llosa.

– I min ungdom var 90 procent av Latinamerikas stater diktaturer. I dag är 90 procent demokratier – väldigt ofullständiga och plågade av korruption, knarkhandel, ojämlikhet. Men vi skall inte jämföra det ofullständiga nuet med idealet, utan med det förflutna. Då kan man faktiskt tala om något sådant som civilisation.

”Obeskrivligt vulgära” anteckningar
Det som Roger Casements samtid – vare sig man trodde på kolonialismen som civilisationsprojekt eller kämpade mot den som utsugning – inte kunde hantera var Casements homosexualitet. En del av hans försvarare påstod dock att de svarta anteckningsböckerna var falsifikat, skrivna av brittiska underrättelsetjänsten för att bidra till Casements dödsdom.

En i och för sig fantasieggande tanke att anteckningsböckernas beskrivningar av stenhårda jättelemmar i olika kulörer skulle vara politisk beställningsprosa. I romanen fungerar citaten rätt uppfriskande i sin konkreta gestaltning av det berättaren omskriver som ”könets obetvingliga demoner”.

– Ja dessa obeskrivligt vulgära anteckningar! suckar Vargas Llosa.

– Jag har läst dem och tror att det var Casement själv som skrev dem, men att de till stor del är påhitt, drömmar, fantasier. Han var säkert homosexuell på ett viktoriansk diskret och extremt hemligt vis, men jag tror inte att han hann, kunde, vågade begå allt det han skriver om för det hade varit en sådan katastrof om han blivit fast.

På frågan om en ”ren hjälte” skulle ha inspirerat till en roman, svara Vargas Llosa med ett glatt ”nej!”

– Om det nu ens finns något sådant som rena hjältar, vilket jag starkt betvivlar!

Nu är i alla fall Roger Casement äreräddad, om också i romanens spekulativa och lögnaktiga form, och Vargas Llosa siktar in sig på ny roman.

– Den skall utspela sig i Peru, i den lilla staden Piura där jag tillbringade en del av min barndom. Då var den en fattig håla omgiven av öken, i dag den utvecklats enormt, allt har förändrats; seder, traditioner, föreställningar.