Presidentvalet: Biaudet vill inte bara titta åt sidan

Ryktet förtäljer att Eva Biaudet ofta är försenad. Men åtminstone den här morgonen kommer ryktet på skam då hon stiger ut genom trappdörren fem minuter före avtalad tid, tjugofem i nio. Himlen öppnar sig frikostigt den här dagen och Biaudet vecklar ut sitt paraply. Marimekko, frimärksstort. I en påse av samma märke och dimension trängs dagens viktiga papper med ett par högklackade skor för representativitet.

För det är ju så med presidentkandidater, och kvinnliga politiker överlag, att man inte kan låta sig ertappas med sprickor i fasaden. Eller så ska de vara överlagda och klädsamt rekorderliga: matkassar i händerna, ute på löprunda, med barn eller barnbarn i parken. Men inte: våta skor, flagande nagellack, dålig hårdag, fläck på skjortan. Bara då kan vi sucka beundrande över hur de hinner.
– Det tar tid allt sådant där, konstaterar Biaudet.

Men vi ska inte tala om hur Eva Biaudet hinner med jobbet som minoritetsombudsman, familjen med fyra barn, presidentvalskampanj och andra uppdrag, även om en och annan kan ställa frågan i sitt stilla sinne. Vi ska följa med till jobbet på Minoritetsombudsmannens byrå, och dagen börjar med en promenad genom Helsingfors centrum.

Dagen innan har Biaudet avlagt visit hos presidenten för Högsta förvaltningsdomstolen, Pekka Hallberg, för att tala om människohandel och hur den bättre kunde identifieras i olika rätts- och myndighetsinstanser. Minoritetsombudsmannen är numera också nationell rapportör om människohandel, ett bevakningsområde som ligger Biaudet nära efter en treårsperiod i Wien som OSSE:s specialrepresentant för bekämpning av människohandel. Bägge två uppdrag som hon talar sig varm för tills lyssnaren kommer sig för att avbryta.

Och det är något som såväl hennes meningsmotståndare som hennes meningsfränder är överens om: Biaudet brinner för det hon tycker är viktigt och är beredd att ta strid mot orättvisor och förtryck. Intill kompromisslöshet.

Var kommer engagemanget ifrån?
– Det är svårt att säga. Jag kommer från en stor familj där man diskuterat mycket. Och jag har vuxit upp under en tid då barnen fick ett större värde, då respekt och delaktighet började stiga i värde och stora framsteg gjordes på rättighetssidan.
Men engagemanget väcker inte bara beundran. Som minoritetsombudsman, men också tidigare som riksdagsledamot, minister och aspirant på presidentkandidaturen för sex år sedan, har Biaudet väckt starka känslor, inte minst inom det egna partiet. Bland webbkommentarerna på nyheten om att Biaudet ställer sig till förfogande som presidentkandidat fanns också hätska inlägg.

– Nåja, jag ger inte så mycket för anonyma nätdiskussioner. Också nyheten om Paavo Lipponens (SDP) kandidatur genererade liknande kommentarer. Webben är inte den rätta platsen att mäta sin popularitet.

Då Biaudet nominerades som potentiell presidentkandidat berömde partiordföranden Stefan Wallin henne bland annat för att vara modig. Men hur det känns att få en skopa anonymt ovett i nacken till vardags är ingenting Biaudet vill fokusera så mycket på.
– Det är klart att jag är skraj inför en massa saker, mod är inte att inte vara rädd. Mod är att våga leva med sina svagheter, och jag är ju dessutom aldrig ensam i mitt arbete utan har stödtrupper.

Och så finns det där imperativet, pliktkänslan, att man inte bara kan titta åt sidan.

– Jag har alltid upplevt att det är viktigt att jobba för ett fritt och likvärdigt samhälle. Och att man inte kan jobba bara för sig själv och den egna gruppen. Erfarenheten som medlem av en minoritet, tvåspråkig och kvinna ger väl också en del insikter som förpliktar. Ibland skulle lättjan förstås vilja ta över. Men jag uppfattar det som en plikt mot mina egna och andras barn att använda mina resurser och vara samhällsaktiv.

På väggen i Biaudets arbetsrum hänger bland annat FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter och ett Hbl-urklipp med en text av författaren Jonas Hassen Khemiri som han skrev efter bombdådet i Stockholm. Biaudet blir entusiastisk, en jättebra text! Sedan följer genomgång av e-post, ett letande bland pappershögar på bordet och genomgång av dagens program med informatören och högra handen Maria Swanljung. Att telefonen piper påminnelse med jämna mellanrum verkar inte särskilt bekomma Biaudet, liksom inte heller att mötet med tankesmedjan Magma klockan tio närmar sig.

Aj Lönnrotsgatan, samma hus som Folktinget – men var är det? Jag har aldrig varit där!

Swanljung påminner Biaudet om dagens trängda tidtabell. Efter mötet med Magma är det en lunchintervju med tidskriften Hymy, sedan ska Biaudet tala om vart toleransen tog vägen på Kommunmarknaden och efter det gäller det att infinna sig på kontoret för några möten med medarbetarna.

– Och så har du lovat att skriva blogg för Inrikesministeriet.Just den här veckan råkar sekreteraren vara sjuk.

– Man vänjer sig vid att lita på att andra håller reda på saker, förklarar Biaudet.

”Slarvig”, ”lite råddig”, ”osystematisk” är omdömen som bekanta av olika grad fäller om Biaudet, för det mesta ändå beledsagat av flertalet positiva beskrivningar. På tankesmedjan Magma ska Biaudet lobba för samerna. Hennes förhoppning är att Magma ska ta sig an också samernas sak, rent av bidra med en liten ekonomisk satsning för en gemensam anställd. Men först lite ömsesidig ryggdunkning och PR, husesyn och small talk; smörjmedel i nätverksbygget.
Biaudet talar mycket, skrattar högt och drar sig inte för att vara personlig. Och hon är bekymrad. Görs ingenting snabbt kommer samernas språk och kultur snart att dö ut, i motsats till finlandssvenskarna är de inte vana vid att få och kräva den service de har rätt till.

– Det skulle vara helt förfärligt om jag en dag måste säga till mina barn att vi inte gjorde någonting för att rädda samekulturen, säger Biaudet.
Samernas sak är något som Biaudet skulle välja att lyfta upp också som president. Hon betonar gärna presidentens roll just som vägvisare i värdefrågor, förutom att presidenten förstås leder utrikespolitiken i samråd med statsrådet.

– Det är den rollen vi har skapat för presidenten, fast det ju förstås också gäller alla andra politiker. Men för presidenten finns ett sådant utrymme att ta. Och det är viktigt att våga diskutera också svåra frågor.
Inställningen till invandrare och folk från andra kulturer, liksom det nyvädrade föraktet för parlamentarismen i självaste riksdagen, är också någonting för en opinionsbildare att bita i.
– Inför riksdagsvalet lät man pratet vara och tog inte itu med främlingsfientligheten. Det är lite som om en liten gränsbevakare flyttat in i var och en av oss och påverkar vår inställning till folk som kommer utifrån. Men det finns ingenting som tyder på att Finland är särskilt utsatt för massinvandring.
Den ökade främlingsfientligheten är inte längre någonting nytt.
– Men att det helt på allvar finns folk som kanske inte tror att demokrati är det bästa systemet är chockerande, och visar bara att man inte kan slå sig till ro och tro att demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter är någon självklarhet.
Mänskliga rättigheter är ett ordpar som ofta figurerar i Biaudets prat. Som president och ledare för utrikespolitiken skulle Biaudet ge MR-frågorna mer utrymme än hittills.
– Det är just sådant vi ska vara med och främja. Och i dag kan det behövas mer än på länge, det är lite som om vi hade glömt de här sakerna. Hotbilderna har också förändrats, att upprätthålla individens rättigheter medför helt nya utmaningar.
Att Finland kan öka sitt internationella inflytande genom att satsa också på biståndet och internationell krishantering – som bägge är föremål för eventuella nedskärningar – är kanske ett krasst sätt att se på saken.
– Men det är en realitet att inflytandet hänger ihop med insatserna.

Enligt en gallup i Ilta-Sanomat för en vecka sedan skulle fyra procent av väljarna rösta på Eva Biaudet om presidentvalet hölls nu. Det är ett aningen mindre stöd än vad Svenska folkpartiet fick i riksdagsvalet i våras. Men intressantare än så är kanske att det bara är sju procent av de intervjuade SFP-anhängarna som uppger att de skulle rösta på Biaudet, medan hela sextio procent skulle rösta på Samlingspartiets kandidat Sauli Niinistö.

– Om det är icke-SFP:are som stöder mig så är det kanske ett tecken på att det går ganska bra, det kan ju bara gå uppåt. Men det verkar inte alls stämma med den respons jag fått inom partiet. Hur många SFP:are hade de intervjuat? Jag tror inte att statistiken är helt tillförlitlig, kvitterar Biaudet.
Det är ändå ingenting nytt att Biaudet delar åsikterna i partiet. Att det finns de i partiet som tycker att hon är för liberal, för social, för feministisk, för urban är ingen hemlighet.

– Jag tror att det där är något av en myt. Jag tycker inte man ska stereotypisera någon region eller grupp. Jag har alltid upplevt ett starkt stöd i SFP.
I det förra presidentvalet var det ändå flera SFP:are som satte morgonkaffet i vrångstrupen då Biaudet inför den andra omgången i en Hbl-intervju meddelade att hon stöder Tarja Halonen och inte den borgerliga kandidaten Niinistö.
Vem stöder du den här gången, ifall det inte skulle vara du utan till exempel Paavo Lipponen och Sauli Niinistö i andra omgången?

– Jag siktar på att jag är med i andra omgången. Och jag tror hur som helst inte på att man kan dirigera grupper av väljare, säger Biaudet.
Lovar brinna.

– För mig personligen var tragedin i Norge en stor sak, den skapade en känsla av att man inte kan ta demokratin för given, att det är en plikt att ställa upp och värna om den, säger blivande presidentkandidaten Eva Biaudet.