Hästflickornas galopperande segertåg

Framgång går inte att förutspå. Det vet svenska filmproducenten Helene Lindholm. I två år jobbade hon och regissören Lisa Aschan på vad som blev långfilmen Apflickorna, en i dag kritikerhyllad berättelse som via teman som makt, sex och djur behandlar hur flickor blir kvinnor och koderna som tjejer navigerar efter. Filmen, som gjorts i god arthousetradition, har beskrivits som ”årets mest sevärda långfilmsdebut” och ”något fullständigt unikt i svensk film: en maktkamp mellan två unga tjejer i stallmiljö.” Den har vunnit en rad internationella priser och så sent som förra veckan låg man fortfarande bland de tio i topp mest sedda filmerna i hemlandet Sverige.

– Även om vi förstås hade skyhöga ambitioner redan från börjar känns det överväldigande ju mer jag inser hur bra det gått. PR-mässigt har vi fått otroligt mycket gratis då bemötandet varit så positivt. Jag tror intresset beror på att det inte är frågan om en vanlig ungdomsfilm. Även om tematiken behandlats många gånger förut, gör vi det nu på ett nytt sätt. Att vi såg manuset som en thriller från första början bidrar till det där mörka, oroliga suget som gör att man hela tiden vill se en scen till. Det handlar om hur vi väljer att se på unga flickor i dag, här fungerar stallet och ridskolan som en bra metafor, menar Lindholm.

Storyn om tonårsflickorna Emma och Cassandra som möts på en extremt prestationsinriktad kurs i akrobatik på hästryggen var den sista av fem att bli utvald som så kallade rookiefilm. En satsning som Svenska Filminstitutet (SFI) tillsammans med Film i Väst och SVT gjort för att locka fram nya förmågor inom den svenska filmvärlden. Budgeten låg på i långfilmssammanhang ynka åtta miljoner svenska kronor (lite under en miljon euro) och basteamet i form av manusförfattare, fotograf, regissör och producent är alla kvinnor.
– Eftersom så få tjejer hade ansökt om få att delta i rookieprojekten valde man på SFI att kvotera den sista filmen till en kvinnlig regissör och då damp det plötsligt ner hundratals ansökningar. Sen valde de oss. Själv tror jag att Apflickorna hade haft svårt att klara sig genom det vanliga systemet, manuset var långt ifrån klart men SFI vågade tro på att vi skulle nå det vi uttryckte i våra visioner. Visst var det en lyx att ha färdig finansiering även om den var begränsad. Jag tror att ramar och givna förutsättningar föder mycket kreativitet.
 

Vad tycker du om kvotering inom filmvärlden överlag?
– Det är inte så att vi automatiskt tänkte att vi skulle göra filmen med bara kvinnor, men nu blev det så. Det är en svår och komplex fråga, men personligen stöder jag kvotering.
 

Vad fick dig att hoppa på projektet?
– Jag fastnade för de starka scenerna och tematiken. Det finns många olika typer av producenter, själv jag är ingen beställningsproducent utan måste dela upplevelsen med regissören. Min bakgrund inom förlagsvärlden gör att många filmer uppstår ur idéer jag själv haft. Som teknisk producent förväntas man ofta släppa den kreativa delen, något jag absolut inte vill. Förhoppningsvis väljer allt fler producenter att arbeta så här, det är så man gör de bästa filmerna, genom ett långvarigt och fast samarbete mellan producent och regissör.
Enligt Lindholm var det svåraste skedet manusprocessen.
– Jag är en van textläsare och dramaturg och hängde som en hök över texten. Att göra film innebär alltid att ta risker, min starkaste drivkraft är behovet att berätta. Som filmare är man inte politiker men kommer ändå åt att kommentera sin samtid, något som är tacksamt då film är ett så demokratiskt medium och tillgängligt för många.
 

Apflickorna får Finlandspremiär den 28 oktober. Importör är det finlandssvenska import- och distributionsbolaget Kinoscreen. Filmen visas även på festivalen Kärlek och Anarki.