Jösses flickor, Suzanne Osten är här!

Suzanne Osten går direkt till fatet med karelska piroger på hotellets frukostbuffé.
– Jag älskar dem! Häromkvällen bjöd Laura på gammeldagsvarianter fyllda med korn.

Det är Laura Ruohonen, Finlands för tillfället kändaste dramatiker, som Osten syftar på. Genom henne har den legendariska svenska regissören engagerats i en barnteaterkurs på Teaterhögskolan i Helsingfors.

Osten och dramatikern Erik Uddenberg hjälper finländska skådespelare att utveckla pjäser för barn som sedan ska pitchas, det vill säga föras ut till teatrarna. Det här är i allra högsta grad Ostens gebit – sedan år 1975 har hon lett barnteatern Unga Klara i Stockholm.
Finland har Osten besökt sedan sjuttiotalet. Inte bara för pirogernas skull.

– Finland är ett fantastiskt teaterland. Häromdagen såg vi Teater Viirus föreställning som var jätterolig.

Finlandskopplingarna tar inte slut där. Osten värvades till Stockholms stadsteater år 1971 genom dåvarande teaterchefen, finlandssvenska Vivica Bandler, som hade sett Ostens fria grupp Fickteatern.

– Utan henne hade jag aldrig varit här. Jag var en bråkig vänsterregissör som ansågs stridbar. Men hon anställde mig, först med ett tvåårs kontrakt, hon var tuff. Men hon ändrade mitt teaterliv!

Bandler anställde sedan Osten som konstnärlig ledare för nygrundade Unga Klara som då var en del av stadsteatern. Det är med stor respekt Osten minns chefen.
– Hon var skrämmande, i dag hade det varit lättare att umgås med henne, men då var jag alltid lite nervös när jag pratade med henne. Men hon gjorde som en teaterchef borde göra: hon ringde upp, sa vad hon tyckte. Hon gjorde stor skillnad som kvinna i en stenhårt gubbig värld.

Det var också Bandler som beställde det som kom att bli Ostens kanske kändaste verk, Jösses flickor, befrielsen är nära år 1974.
– Jag och Margareta Garpe gick till arkiven och satte i gång med att skriva ner vår historia. Resultatet blev Jösses flickor. Den skulle gå bara sjutton gånger, sen gick den i tre år. Den ändrade teaterhistorien.

Föreställningen blev en publikframgång, men mötte också kritik: "ett hopkok av frågespalternas insändare från villrådiga överblivna kvinnor", skrev en recensent. I dag är frasen komisk i sin ålderdomlighet men faktum är att många män hade svårt att acceptera den feministiska föreställningen.

Uttrycket "Jösses flickor" blev ett begrepp inom den svenska kvinnorörelsen vars tongivande röst då var Grupp 8. I dag ser Osten kvinnorörelsen som mer komplicerad.
– Den är mycket större och har blivit mer queer. Men gammelfeministerna tycker att det tar fokus från politiken. Så det finns spänningar. Jämför man med sjuttiotalet har världen kommit hit, det gör en allmänkvinnlig solidaritet mycket svårare, man frågar sig vilka kvinnor? Jag är fortfarande feminist, det är en rättviseaspekt. Jag tillhör den utbildade generation som chockerades av ojämställdheten på arbetsmarknaden. I dag chockeras man inte eftersom den är implementerad i det ekonomiska systemet.

Konst åt barn

Vi åker till Teaterhögskolan där Osten ska ta del av undervisningens frukter. Skådespelarna ska för första gången visa upp sina föreställningar för barnen som gör entré i neongula västar. På plats finns Ruohonen i blå snickarbyxor och i skaran skymtar också Le Havre-aktuella Kati Outinen som också undervisar på kursen.
– Hon är en intelligent skådespelare som inser att barnteater är likvärdig vuxenteater. Dålig barnteater finns inte, det finns bara dålig teater.

Det här är ett av Ostens "barndomsprojekt", ett koncept som hon turnerar runt med – den senaste destinationen var Palestina.
– Metoden handlar om att få skådespelarna att använda sina barndomsminnen. Det kan vara både smärtsamt och roligt.

Metoden är i enlighet med Unga Klaras filosofi.
– Man måste inse att barnteater är konst. Teater ska inte användas pedagogiskt, pedagogiken kan komma in före eller efter föreställningen men pjäsen är pjäsen. Den måste stå på egna ben, ha en lika fin estetik, ett lika bra språk och lika bra skådespelare som en vuxenpjäs.

Kontroverser i bagaget

Men barndomsprojektet har också väckt negativa reaktioner. För sex år sedan blev det mediestorm när Ostens projekt på Dramatiska Institutet i Stockholm hade temat kropp, kärlek och sexualitet.

En av eleverna högläste en novell som handlade om två små dagisflickors sexlekar och barnen videofilmades medan de lyssnade. Det här blev för mycket för dagispersonal, föräldrar och medier. Eleven dömdes slutligen till dagsböter för sexuellt ofredande. Enligt en utomstående utredning hade barnen däremot inte tagit någon skada och fallet avskrevs som främst omdömeslöst från Ostens och handledarnas sida.  

Osten nämner inte incidenten med konstaterar att många projekt varit "kontroversiella".
– Vårt jobb är att bryta ny mark.

Till hennes viktigaste verk räknar hon ett textbaserat drama för bebisar och pjäsen Flickan, mamman och soporna.
– Erik skrev en pjäs utgående från min mamma. Vi funderade på om man kan berätta för barn om psykos. Det resulterade i en rolig och hemsk spökhistoria. Den har betytt mycket. I alla länder finns barn till psykotiska föräldrar.

När Osten på sjuttiotalet turnerade runt på ungdomsgårdar med Fickteatern och föreställningen Tjejsnack (ur vilken kampsången Vi måste höja våra röster är sprungen) var arbetarungdomen en särskild målgrupp. Den här tanken styr henne fortfarande teaterarbetet
– Den bildade medelklassens barn hittar själv till konsten, kanske inte just till teater, men till musik, böcker. Men teatern måste föras fram till resurssvaga barn. Det finns ett medfött intresse för historieberättande. Teatern är så grundläggande enkel, den finns i vår DNA.