En film om festen …man inte blev bjuden till

Titeln till Ted Gärdestads låt Himlen är oskyldigt blå fick även bli namnet på Hannes Holms första film som han själv skrivit och regisserat. Holm är visserligen en av Sveriges mer etablerade regissörer med över tjugo år i branschen, men hittills har han haft radarkompisen och manusförfattaren Måns Herngren vid sin sida. Nu går han solo med 1970-talsberättelsen om det mest uppmärksammade narkotikatillslaget i svensk kriminalhistoria, när polisen sprängde den så kallade Sandhamnsligan. I centrum finns 17-åriga Martin (Bill Skarsgård) som flyr undan familjehelvetet med en supande pappa, ut till överklassparadiset Sandhamn för att sommarjobba. Här är pengar normen, men under ytan bubblar vemodet.

– Själv tillbringade jag somrarna i Finland och Ekenäs hos tant Tuija. Det var mycket grusvägar, mjölk, bastu och kvinnor i baddräkt. Min tonårstid går igen i filmen. Liksom Martins mamma jobbade även min som barndagvårdare och också vi hade alkoholproblem i familjen.

Varför vill du berätta just den här historien?
– Det är den där driften, att man som ung ibland känner sig så mosad. Då kan det bästa vara att sitta i en motorbåt på någon fjärd i Ekenäs och skrika att ”detta är livet”. Jag kunde göra en oändlig mängd filmer om åldern Martin befinner sig i. Något händer där kring 17, det finns en oskuld som fascinerar, då är det fortfarande en slump var man hamnar i livet.

Sticka hål på rika
Också Sverige var ännu oskuld på 70-talet, menar Holm. Då var det ingen som begrep att krogägaren till Kungliga Svenska Segelsällskapets restaurang på Sandhamn Flemming Broman (i filmen spelad av Peter Dalle) egentligen var knarklangare. Inte ens fastän han sällan var särskilt försiktig.
– Jag har själv som 16-åring jobbat för en bilhandlare som visade sig vara gangster. Under 70-talet var dessutom skillnaden mellan rik och fattig otroligt konkret. Som grabb från arbetarklassen har man den där längtan att sticka hål på de rikas liv. Det blir så konfliktfritt när man har mycket pengar, man kan köpa sig ur allt. Här är Sandhamn som festen man inte blev bjuden till, medan alla ens vänner var där. Det blir en myt som fortfarande lever.

Att Holm ville peta i just 70-talet är ingen slump.
– Det är 30 år sedan. Som regissör kan man börja påstå saker, få spelrum utan att folk blir arga. Också stilistiskt är årtiondet intressant igen. De av mina vänner som blivit rika konsumerar gärna dyra retroprylar. Dessutom är det tacksamt att filma 70-tal i skärgården, tallarna har inte förändras.

I en av filmens första scener syns en numera omtalad (och visserligen fejkad) snopp i närbild, varför?
– Könsorgan på film är alltid ett starkt uttryck. Själv såg jag det som en möjlighet, att etablera ett starkt anslag. Att Martin dessutom tackar nej till vad som kunde bli en fortsättning på scenen säger också mycket om honom. Fast kritikerna tyckte visst jag visade för lite.

Himlen är oskyldigt blå visas fyra gånger till på festivalen Kärlek & Anarki. I kväll kan man se den klockan 18.45 på Kinopalatset.