Liv Elf Karlén: Döden blir könlös på scen

– Visst nämnde jag att den är en komedi?
Den svenska regissören har precis druckit sitt bryggkaffe, ätit fazerchokladen och tackat servitören med ett kiitos. Den här hösten har Liv Elf Karlén bytt ut Stockholm mot Helsingfors för arbetet med föreställningen Lit de Parade tillsammans med den finlandssvenska teatergruppen Teater 90°.
Pjäsen är skriven av Hannele Mikaela Taivassalo och behandlar döden. Arbetet har rymt besök på kyrkogården, krematoriet och i en obduktionssal – att föreställningen är en komedi känns med andra ord ganska oväntat.
– Det är lätt att göra döden rolig, för alla är så rädda för den, säger Elf Karlén.
Lit de Parade handlar inte om vad som händer efter döden, snarare om vad som händer med en människa när någon närstående dör.
– Verklighetsuppfattningen luckras upp, man tappar greppet och hamnar i någon sorts magisk limbo.
 

Jämställd teater
Finland är bekant för Elf Karlén sedan tidigare. Hon har vid flera tillfällen hållit workshopar för skådespelare i så kallad genusnyfiken gestaltning. Metoden går ut på att utöka registret och trotsa klichéer om könsidentitet på scenen.
– Gestaltningen kan vara ganska trång och fantasilös. Jag är övertygad om att man kan göra bra konst om man tittar på genus. Om man är medveten om systemet – vilka associationer och fördomar vi har när det gäller kön – blir skådespelarna friare, de kan skapa mer oväntade porträtt. Det handlar om att se Hamlet och Fröken Julie på ett nytt sätt.
Det var år 2001 som Elf Karlén var med och grundade den feministiska teatergruppen och tankesmedjan Lacrimosa.
– Ett tag pågick en debatt på institutionerna om arbetsvillkoren för män och kvinnor, man började räkna hur många manliga och kvinnliga regissörer och teaterarbetare det fanns. Men debatten landade aldrig i själva teaterarbetet.
Genusnyfiken gestaltning blev ett sätt att konkretisera frågan. Så småningom samlades erfarenheterna i boken Större än så här. Metoden handlar i hög grad om vad som sker utanför scenen.
– Repetitionskulturen är olika för män och kvinnor. Kvinnor lär sig oftare att understöda förslag medan män förväntas komma med förslag, de lär sig inte att vara lyhörda. Det gör att kvinnor kan få tjatiga roller. Branschkulturen utgår sedan från männens sätt att jobba, medan kvinnors sätt uppfattas som sämre.
Lacrimosa föregicks också av en personlig frustration. Under studietiden erbjöds Elf Karlén bara typiska kvinnoroller och att grunda en egen grupp blev vägen till en ny dramatik med intressantare kvinnofigurer. Mycket skrev Elf Karlén själv.
– Jag skrev humoristiska, arga, äckliga texter för kvinnor.
Lit de Parade har fötts genom improvisation med ensemblen bestående av Lidia Bäck, Nina Kaipainen och Robert Kock. Också här syns genustänket.
– Vi går emot självklara val och register. Döden är i sig ett könlöst tema. Men det finns olika föreställningar om hur män och kvinnor sörjer. Vi försöker gå mot de klichéartade bilderna.

Nyfikna skådespelare
Elf Karlén tycker att jämställdhetsdiskussionen på sätt och vis trampar på stället i Sverige.
– Det har tuggats mycket genusfrågor utan det blivit något konkret av det. Man pratar visserligen om jämställdhet, man slänger sig med begrepp och folk är mycket pålästa. Men det är för mycket snack, för lite verkstad.
Att det finns styrdokument som strävar efter en 40-60-fördelning på institutionerna ser Elf Karlén som ett framsteg. Mycket av det som sker på de svenska scenerna i dag frångår också heteronormen. På den punkten har den finländska teatern inte kommit lika långt.
– Här i Finland verkar folk mer ovana att diskutera jämställdhet, man pratar inte queerteori, man ifrågasätter inte heteronormen. Men samtidigt är det skönt att jobba här när man inte pratat sönder frågan. Folk är mer benägna att testa, det finns en nyfikenhet som är mer produktiv än tugget.
Elf Karlén har ett gott råd åt teatrarna.
– Genusnyfiken gestaltning är ett kreativt verktyg, en boost för teatern. Men man måste se till att jämställdhet inte blir en kvinnofråga, det är något som berör alla människor.

Lit de Parade har premiär den 25 september på Valssaamo i Kabelfabriken.